Aftonbladet – 12 februari 1852, sida 3

att dertill lägga en alldeles ny. Och den bitterhet, hvarmed dessa djerfva konsequensI makare af hans anhängare bekämpades, dolde illa den förlägenhet, hvari skolan mer och mer iråkade. Faran stod för dörren. (Forts. följer.) — Red. har blifvit anmodad meddela föl-Ijande: Mene, Mene, Thekel, Upbarsin. Propb. Daniel: 5 Cap. 25. v. En allvarlig blick inom Stockholm, särdeles under vintern, skall ovilkorligen uppväcka, om ickeförtryItelse, ätminstone en djupt sorglig känsla: ty, för denna blick framställa sig tvenne stora hopar af menniskor, af hvilka den ena outsägligen frässar och njuter, under det den andra outsägligen hungrar och lider. Den ena uppbjuder alla fåfänglighetens resourser för att mörda tiden; den andra, inslumrad i elänIdets apathi, har — ännu bedröfligare — i sin häglöshet redan lidit skeppsbrott på detta sorgliga behof, att i tanklöst lättsinne för sig förstöra det dyrbaraste menniskan äger: förgärden till evigheten. Besinnen — när, i den varma salen, ett kräsligt bord, uppfriskadt af doftande blommor, ifrägasätter huruvida njutningsbegäret -kan räcka till för alla de frestande läckerheterna; — då skälfva hundradetals instufvade i vindsskrubbar, uthus och eländiga kyffen af alla slag, halfnakna, utsvultna, utan att äga en bit att stilla sin hunger med, en trasa att betäcka sig med, eller ett vedträd att upptina de förfrusna lemmarne vid. De äro snart sagdt utskjutna ur menskligheten och urständsatta att infinna sig der, hvarest en christen dock,i hvad förhållande som helst, mäste hemta oundgänglig näring för det af hans vaTrelse som förblifver, när det andra förgås. Fick en Ttanka insmygå sig härpå, vid spelbordet, vid det muntra glammet i salongen, vid njutningen af de kräsliga läckerheterna, m. m.; männe icke hjertat då skulle vilja ställa en annan der bredvid: om vi som njuta Å det oss förlänta öfverflödet, glömmande gifvaren och Ihans mening dermed, för hvarje gång försakade blott en ringa del af detta öfverflöd, skulle kanske flera hafva en nödtorftig hjelp af det, en af oss tvingar sig att njutar. Lätom blott försöket svara och försakelsen skall säkerligen förbytas i glädje öfver den välsignelse den spridt, ibland dessa likar vid födseln och lvid döden, eburu verldens mångfaldigt vexlande förI hällanden, emellan de bäda betydelsefulla ändarne af lifstråden, göra oss inför hvarandras ögon så olika. I Föreställningen om blott en stunds uthärdande af fattigdomens alla fasor måste förvandla, äfven en svåI rare försakelse, till ett ringa offer på det blott mensklliga medlidandets altare. Den rent christliga barmhertigheten har en högre bevekelsegrund. Men här är ej fräga om, hvad eller huru mycket som bör gifvas eller försakas; — nen glad gifvare älskar Gud,; — Iden som har intet behöfver allt; gif med gladt hjerta det som gifves; och — behåll med godt samvete det som behålles. Guds välsignelse, som följer den i Jesu namn framräckta gåfvan, gjuter den christliga kärlekens saliga glädje i gifvarens hjerta; och gör för den nödlidande äfven den lilla skärfven stor. Luce Ev. 16 kap. 19 och följande versar och Matth. Ev. 25 kap. 31 och följande versar päminna oss, att det här ifrägavarande är en för oss alla vigtig sak att behjerta och vi skola inse att den fattiges lidande är ej ämnadt blott till en pröfning för hans undergifvenhet och tälamod, utan lika mycket till prof för deras hjertan, som äro bättre lottade: af deras kristliga medlidande och troskraft att af kärlek försaka och meddela. För den, som ej så fattar den olika fördelningen af Herrans nädegäfvor i lekamlig mätto, hvarom här blott är fräga; för honom stär, ehvad ban ser: det eller ej, liksom för konung Belsazar, ett förfärligt: Mene, Mene, Thekel, Upharsin skrifvet framför honom, der han öfverlemnar sig ät detta jorTdiska lifvets fåfängliga njutningar och nöjen; — och för den, som med Belsazar önskar en uttydning på skriften, kan den lyda så här: Min son, — tänk luppä, — att du har godt medan du lefver, och Lalzarus har deremot ondt; men, — på andra sidan grafven — nu hafver han hugnad, och du pinas: ILuce 16 kap. 25 v. Derföre ihågkommen Jesu ord i samma kapitel: Görer eder vänner af den orätta I mammon ; på det att, när j behöfven, skola de anamma eder uti evinnerliga hyddors: 9. v. Dock; nog utdelas här mången betydlig gåfva, bäde synligen och i tysthet, mer eländet har vuxit oss öfIver hufvudet, de äro som droppar i hafvet. Deraf förmärkes ej den aldra,ringaste minskning i den förfärliga nöden, på hvars conto den dagdrifvande, tiggande lättjan äfven tager gifmildheteni anspråk och lpä detta sätt frånröfvar det verkliga behofvet mängen skärf. Det är derföre af största vigt, att gäfvorna gifvas; icke blott för att tillfredsställa det menskliga medlidandets böjelse att gifva; icke för latt tysta ett tillfälligt ropande samvete; ännu mindre för att undslippa den enträgne tiggaren, som möjliIgen blott är en förklädd lätting; nej, gäfvan mäste gifvas för Jesu skull i en lärjunges nomn, då följer välsignelsen till och med en bägare kallt vattens och de synliga frukterna deraf skola ej uteblifva. De för ändamålet så illa använda stora summorna Thbufvudstaden äger för sin fattigvärd, hvilka kunde vara fullt tillräckliga till nödens afhjelpande, visa nödvändigheten af, att, med blicken oaflätligen fästad på ett bestämdt mål, för dess uppnående uppgöra en ändamälsenlig plan. : Men Herren säger genom Proph. Jeremia uti 17 kap. 5 v. Förbannad är den man, som förlåter sig uppå menniska, och sätter kött sig till arm, och viker med sitt bjerta ifrän Herran; lätom oss derföre i bön vända oss till Gud, som allena förmär utöfver allt, det vi begäre eller tänke; och med Konung David i Ps. 60 v. 13 bedja: Skaffa oss biständ i nödene: ty menniskors bjelp är fåfäng,. Må vi då, i Jesu Namn, till en början erbjuda dem hjelp, som, efter noggrann pröfning, först böra blifva föremål för det christliga medlidandets omvärdnad. Lätom oss räcka hyarandra handen, att för dessa bereda en asyl, der de icke allenast erhålla en snygg bostad, utan äfven, jemte den lekamliga födan, tillI fälle till den ännu vigtigare andeliga; och der de sättas i stånd att till sitt lekamliga uppehälle med egna krafter biträda. Dä, som vi hoppas, de välsignelserika frukterna häraf, med Guds hjelp, snart skolå visa sig; skall Herren säkerligen kröna framgången med. en ny. uppmaning till gifmildheten att befrämja en, efter omständigheterna lämpad utvidgning af denna armodets fristad; och i dess välsignelse skall smäningom lättingens tiggeri och den halfnakna; utsvultna, skälfvande förbannelsen försvinna från hufvudstadens zator och äfven ifrån denna rikedomens schavott: fattigbaracken. De som önska medverka till det här uppgifna änT1amälet, behagade anteckna sina namn och sin gäfva 1 pä de listor som finnas att tillgå hos herrar bokhandare Bergegren, Bonnier, Fritze; samt i Hölmbergska boklädan ; likväl utan att vid teckningen lemna nägra pengar, så skola de, som vilja deltaga i beslutet om säfvornas användande, genom tidningarne blifva kalade till sammanträde, när så stor summa blifvit teckaad att nägot dermed kan uträttas. RÄTTEGÅNGS. och POLISSAKER. — Rädhusrättens afdelning: för tullmål handlade och afgjorde sistl. gårdag följande konfiskationsmäl: Säsom förut blifvit omtaladt hade öfveruppsyningsmannen Engström m.fl. sistl. November mänad uti . Riddareholmshamnen under beslagsanspräk. anhällit 13:ne st. med ängfartyget Gottland hitkomna, af hanAnlahsst TT Ham hla 24 bam så Clarlolksana snnh 4311