Aftonbladet – 2 februari 1852, sida 3

man ju här, utom alla de teatereffekter, som äro lånade från Victor Hugo, ännu dessutom krigstumult och soldater, kyrkogård och grafkor, böner och kortspel, allt likasom på köpet! Ännu en gång, är icke denna rikedom nog för att bilda ett godt motiv för en operakompositör? . Allt det der är fullkomligt sannt. Men icke desto mindre hafva hrr Rossi och Mercadante till en början redan genom blotta förändringen af tid och rum för handlingen betagit den just det väsentliga af dess dramatiska värde. Den grund, hvarpå Victor Hugos dramatiska byggnad blifvit uppförd, är den venetianska republikens dystra despotism i förening med dess lättfärdiga seder. I denna atmosfer andas de hos honom handlande personerna. Deraf bestämmas till en icke oväsentlig del såväl deras karakterer. som deras handingssätt. Den hemska statsinqvisitiontn, det förförliga tiomannarådet med dess lyssnande spioner och hemliga gångar, som slingra sig omkring i sjelfva väggarne af de maktegandes kabinett och deras gemålers sängkamrar; och i motsats häremot, eller rättare . sammanhang härraed, sedeförderfvet och den venetianska skådespelerskans äfventyrliga och skenbart lustiga, men dock i sjelfva verket glädjelösa liff Se der hvad som i Angelo Malipieri tjenar till förklaring och ursäkt för mycket, som genom borttagandet af denna historiska botten och handlingens förflyttande ill en annan skådeplats blir orimligt, vidunderligt, narraktigt. Men äfven utom den historiska ramen, som ati Angelo i så hög grad bidrager attlikasom ställa taflan i sin rätta dager, förekommer deruti äfven månget drag, som ur rent mensklig synpunkt förklarar handlingen och7 likasom rättfärdigar utvecklingen, samt åtminstone till någon del försonar åskådaren, då man deremot uti Eden icke finner annat ön den lösaste sammangyttring ef effekter, oftast utan begriplig eller tillräcklig orsak, i fall man icke såsom . sådan vill erkänna kompositörens infall att på det ena stället vilja hafva en duett, på ett annat en trio, på ett tredje en kör o. 5. v. Ett enda exempel må vara nog till je: förelse, När åskådaren ser och bör, huru srymt Angelo behandlar sin gemå!, känner han sig benägen att förlåta den olyckliga ma