Aftonbladet – 2 februari 1852, sida 3

som den s. k. Luropelska nödvändigheten frammanat. G. Om de närvarande utsigterna till fred i Europa. (Efter Morning Chronicle.) Det bör icke förvåna att Louis Napoleons statskupp ses med välbehag i Österrike och Ryssland. I Berlin har deremot intrycket varit af ett mera blandadt lynne. Ehuru lagstiftande församlingens fall torde hafva uppmuntrat reaktionen till förnyade bemödanden att nedsätta kamrarnes inflytande och myndighet, så kan likväl den blifvande franska styrelsens förhållande till utländska makter icke undgå att framkalla en blick på bajonetten. Om det skulle bli ett kejserligt, så kräfver det utrymme och Preussen får uppbära första tryckningen, ty dess politiska hållning, såsom Tysklands ledande makt, beror derpå, att det alltid är tillreds i spetsen för Tysklands folk, när det gäller territorium eller oberoende. Ej heller kan det förbises, att den tyska befolkningen i många trakter af Rhenprovinserna är långt ifrån att vara fördelaktigt stämd för den aflägsna styrelsen i Berlin. Sammanhålligheten af monarkiens åtskilliga delar, hvilka först ifrån Wiener-traktaten härleda sin sammanfogning, saknar den fasthet, århundraden ensamt förmå att alstra; och frånvaron af hätd och tradition är icke heller ersatt genom någon erfarenhet, som öfvertygar om de praktiska fördelarna af deltagandet i makten af ep populär national-representation. Se der Tysklands svagaste sida! Omöjligt är det för Preussens statsmän att blunda för faran eller att glömma de våldgästningar Frankrike, alltsedan Ludvig XIV:s tid, tillåtit sig vid Rhen. Också ser man Preussen — midt under den högsta aristokratiens förtjusning vid franska riksdagens upplösning och dess ledares bojor och under ideliga bemödanden att nedsätta kamrarne till de gamla ståndens svaghet och servilism — sysselsätta sig oupphörligt med rikets försvar. Kortligen: ställningen är totalt ombytt. Så länge spänningen varade emellan presidenten och församlingen, ingaf Frankrike hvarken fruktan eller misstroende åt främmande makter; nu åter, då Europas mest krigiska folk samlat hela sin styrka i en enda mans hand, uppburen af bajonetten och voteringssedeln, måste kejsartidens minnen uppväcka bekymmer vid hofvet i Berlin. : Låtom oss åsidosätta alla betraktelser rörande sättet, hvarpå denna frontförändring försiggått; det är då åtminstone onekligt att Frankrike nu först, alltsedan 1848, fått i styrelsen en kraft, som hvarken finnes hos tyska förbundet eller hos någon af dess integrerande stater. Stördes Europas fred; fåföngt skulle man vänta enhet i handling hos Tysklands furstar; ej ens har man någon anledning till den förmodan, att de skulle mera intimt sluta sig tillsammans nu, än under Ludvig XIV:s och Napoleons krig. Alltsedan 1815 har obetydligt blifvit gjordt för att förena Tysklands skiljda folk till en enda mäktig nation. Knappt har ett år tilländagått, sedan inbördeskriget var på väg att tändas blott derföre, att man ej kunde komma. sams om sättet, hvarpå förbundets angelägenheter skulle bestyras, och då var det ej svårt att se huru lätt den gamla hetsighep j ten emellan Österrike och Preussen vaknar upp och huru hastigt de smärre staterna äro färdiga att börja ett inbördes krig. Alldenstund revolutionen lemnade det tyska förbundet hvarken mera kraftfullt eller fastare sammanfogadt än den emottog det, så måste ytterligare medgifvas, att de särskilda styrelser, hvaraf. det består, förlorat be-! tydligt i kraft af de händelser som de sednaste åren medfört. Med tålamod väntade! Tysklands folk ända till 1848 på uppfyllelsen af hvad de i politiskt hänseende hoppats; ideligen smekta och dragna vid näsan af sina ledare, hade de dock icke blifvit oförskämdt! bedragna. Nu hafva de deremot sett trolös-! heten träda fram i ljuset, och resultatet är, att äfven i stater, fordom utmärkta för den mest oböjliga trohet och huldhet å folkets sida, en helt olika känsla infunnit sig. Det! partiet, t. ex. i Preussen, som tillvunnit sig folkets tillgifvenhet, är förödmjukadt och sam-: manpressadt, och förhandlingarne af ett parlament,. bestäende af embetsmän, betraktas med likgiltighet. Österrikes inre belägenhet framkallar äfven ett ord. Uttömda inkomst-! käl:or, en skattkammare i konkurstilistånd och den vanskliga underdånighet, som finnes i provinser och hos folk, nedhållna i dystert slafveri medelst en ofantlig militärstyrka, äro förhållanden, icke mycket att påräkna vid Tysklands försvar, äfven omr det vore säkert, att de tvenne stormakterna kunde ingå i en trogen samverkan. Kaste vi åter blicken på man Jjushär. utomalla. de toatereffökter. som