Aftonbladet – 29 januari 1852, sida 2

ända denna, för mänga författare föga behagliga nethod. Vår ärade svenska kollega har emellertid ned enbegärlighet, som vi icke hade väntat, gjort lenna artikel sig till godo och fästat tro till hvart och stt af dess yttranden. Afhandlingen -börjar med en temligen vidlyftig inedning, som gär ifrån Romerska historien och den sekanta fabeln om magen och hufvudet, ända till den ista franska ståtskuppen. Derefter skildras de förvällanden, under hvilka Norges grundlag: infördes. Det visas, huru embetsmännen, som vid grundlagens nförande voro kärnan af Norges medelklass, hade sjort räkning på att få komma att leda bönderna, nen snart blefvo öfverflyglade af dem, 0. s. v., yttanden, som vi sä ofta förut sett anförda, att vi icke oehöfva uppehålla oss dervid. Derefter gisslas emvetsmännen för det de, af en slags sjelfuppehällelselrift, skulle hafva vändt sina medborgares uppmärksamhet på konungens begär efter att utvidga sin makt och Sveriges amalgamationslust; det heter, att den deraf väckta räddhäåga och ,patriotiska fanatism,, som dock bidrog att hindra den inre splittringen och underhälla enthusiasmen för grundlagen,, upphörde efter vär nuvarande konungs thronbestigning; men att det derpä följande storthinget, längt ifrån att vara det lugnaste och enigaste man hittills hade sett, blef det stormigaste och bittraste, som Norge hade upplefvat, och att den segrande oppositionen, d. v. s. bönderna, till hvilka. halfherrarna, länsmännen, klockarne, det lägre, af allmogen, genom aflöningssättet beroende, presterskapet, samt smäborgarne, slöto sig, nu riktade sitt hufvudangrepp, icke mot konungamakten, utan emot embetsmännen, hvilka nu äter ställde sig under thronens beskydd; att det uppstod söndring emellan de jordegande och intelligensen, emellan land och stad, emellan vestland och östland; att upphäfvandet af grundskalten, utverkad genom böndernas ansträngningar, nödsakade staten att nästan uteslutande lefva af tullinkomsterna, hvaraf näringslöshet och dyr tid blefvo en följd, isynnerhet i städerna, och slutligen att följden af alla dessa obehagliga erfarenheter var den, att intresset för grundlagen afsvalnade (!) och sjuttonde-Maj-festen efterhand alldeles upphörde att högtidlighällas (!!!). Vi hafva här betecknat några yttranden med kursivstil, ehuru detta knappast behöfves, för att den, som är riktigt underrättad om förhällanderna, må blifva uppmärksam derpä och förundras deröfveri Hvilken, mäste man fråga, är denna näringslöshet och dyra tid, som kan tillskrifvas grundskattens upphäfvande, och den omständigheten, som är en följd deraf, att staten nästan uteslutande lefver af tullinkomsterna ? Vi veta ingenting derom, och icke heller tro vi att vär ärade kollega, då det kommer till kritan, vet mera derom; men detta yttrande är väl, säväl som många andra, uppgjordt a priori, och utkastadt helt lösligt, i det hopp att ändå alltid nägon skall komma att bita på krokeu. Detta misstag visar sig tydligt nog af det öfverskott, som vära ärliga statsräkenskaper på den sednare tiden hafva framvisat, oaktadt staten icke allenast har haft större utgifter än någonsin, utan utförselstullen och skeppsafgitter hafva äfven blifvit nedsatta, och vär införselstulls satser få söka efter sina likar i moderation. År 1845 utgjorde, som bekant, öfverskottet lika mycket, som tullinkomstens belopp för 1846; man hade alltså kunnat, om någon nöd hade varit på färde, lika säväl undvarit all tull i detta är, och vär ärade kollega, som har en sä god tanke om vära bönders skicklighet att mjöla sin egen käka, vill väl dock medgifva, att väl icke dessa skulle hafva underlätit att söka få åtminstone lyxartiklar tullfritt införda och följaktligen billigare, om det hade varit nägon nöd eller behof på färde. Det loftal han häller öfver den svenska lsonstitutionen i jemförelse med vår, emedan alla samhällsklssser i densamma äro på det sätt representerade, att de kunna emotstä en enskild klass ensidighet, så att den ena näringsgrenen icke kan göra sig till herre på den andras bekostnåd, är således temligen enfaldigt uttänkt, ätminstone genom de af honom framställda argumenter. Men denna är icke den enda villfarelse och ensidighet på hvilken afhandlingen stödjer sig. Vid ordandet om förhällandet emellan sjelfegande och husmän i bäda rikena, antager författaren, att svalget emellan dessa mäste vara större i Norge än i Sverige; ty, säger han, hvar finnes ett piano-forte i ett svenskt bondhus, hvar finnas i Sverige bönder, som spela qvartetter at Haydn och Mozart, säsom i Hede: marken. Vi veta icke, fortfar han, i hvilket af de bäda rikena fattigdomen i kojorna är störst, men de utfattige hafva i Sverige, som har flera mnäringsgrenar, ätminstone flere möjligheter till bergning, öppnade för dem, hvaremot det i Norge icke finnas: flera extra näringsgrenar än sjöfarten, Här miste: vi för det första enträget anmoda vår ärade kollega, att närmare underrätta oss om, hvilka näringsgrenar och möjligheter till bergning Sverige erbjuder framför Norge, och dernäst mäste vi utbedja oss hans förklaring öfver, huru det kan gå till, att det från det efter hans förmenande så näringsrika Sverige hyarje är drager hundrade, ja kanske tusende svenskar till värt stackars näringsfattiga Norge, för att der söka arbete, hvilket de äfven vanligtvis få så tillräckligt, att.de vid vinterns inbrytande hemföra en dugtig sparpenning. Efter författarens skildring af förhällanderna skulle motsatsen ega rum; de bröds löse norrmännerna skulle draga till Sverige för att få. arbete, men hittills vet man icke att detta någonsin. varit tillfället. I hvilket land är alltså näringslöshe-ten störst? Hvad hans insinuation om vära bönders: öfverförfining angär, så vilja vi blott fråga honom, om icke ett land är bättre tjenadt med upplysta och: bildade, än med räa och obildade bönder, och att om han icke mäste antaga, att den bonde, som spelar en Mozartsk qvartett, både eger längt mera bildning och är vida mera mottaglig för skäl, än den som befinner sig på samma ständpunkt som hans förfäder för ett par århundraden sedan? Denna högre ståndpunkt i bildning, på hvilken flera af våra bönder befinna sig, förskrifver sig ej heller från de sednaste ären, den existerade redan längt före 1814; det är således orätt att skjuta skulden derföre på grundlagen. Men det är således äfven, oriktigt att skylla vär konstitution för det förhållande emellan gärdsmän ocksa husmän, från hvilka de thranistiska rörelserna hafva sin. uppkomst. Samma förhällande är tillstädes i Sverige och i Danmark; samma rörelser kunna lika, lätt uppstå. der, omen dylik spekulant framstode,, och af samma, hvarken större eller mindre relativt). omfång eller vigt. Saken är nemligen den, hvilket vi äfven förut hafva påstätt, att Norges, och vi våga väl säga hela Nordens jordmän icke är gynnande för dessa agitationer.. Rörelsen. har. spelat pä-ytan, och vär ärade kolleg..hade blott behöft en smula följa med de sista norska händelserna, för att kunna öfvertyga. sig om, huru föga den i sjelfva verket haft att be-. tyda, huru svaga rötter den skjutit, och huru lätt den: har varit att hämma, Men vi måste nästan antaga, att författaren icke bryr sig sä mycket om sanningen, som att sätta vär konstitution i misskredit; och skrämma sina landsmän med dess brister. Blott på såsär; kunna vi förklara dessa villfarelser; blott så kup: aa vi förklara för. oss.den ännu mera kapitala blund erD, Nn ne