Aftonbladet – 26 januari 1852, sida 1

street, och det är illa sjukt — jag fruktar döende. För Guds skull, var god, sir, och kom genast! JM 9 Crown-street.n Jag skall komma genasto, sade han och tillslöt fönstret. Vid den Gud, som ni nyss nämnde — för Hans skull — säg mig om ni är Susanna Palmer? Är det mitt barn, som ligger döende?, sade skuggan, framspringande och fattande i den arma Susannas arm. Det är ett litet två års gammalt barn — jag vet ej hvems det är; jag älskar det som om det vore mitt eget. Kom med mig, hvem ni är, kom med mig., Båda skyndade den tysta gatan utefter — så stumma som natten voro äfven de. De inträdde i huset; Susanna tände upp ljus och bar det upp i öfra våningen. Den andra följde. Hon stod med vild, spänd blick vid sidan af bädden, utan att någonsin vända sina ögon åt Susanna; men begärligt stirrande på det lilla hvita, stilla barnet. Hon lutade sig ned och i det hon förde handen tätt intill sitt hjerta, liksom för att stilla dess häftiga slag, lade hon sitt öra intill. den lillas bleka läppar. Hvad slutsats hon häraf drog, det sade hon ej; men hon kastade undan täcket, hvarmed Susanna omsorgsfullt hade öfverhöljt den illa varelsen, och lade sin hand på dess venstra sida: Derpå slog hon ut sina armar med ett vildt förtvifladt skrik: Hon är död! Hon är död!a Hon såg så vild, så ursinnig, så vanställd at, att Susanna för ett ögonblick fasade — men ögonblicket derpå ingaf Gud hennes hjerta mod, och i sin oskuldsfulla famn slöt aon den brottshga, olyckliga varelsen, och nennes tårar flödade varma på dennas bröst. Men hon blef med häftighet tillbakastött.