Aftonbladet – 24 januari 1852, sida 1

let. är att födas upp på fattighuset. Jag sade lerföre min far, att jag ville upphöra med att så bort om dagarne och arbeta, och. att jag ville: stanna hemma och hålla skola, om jag endast finge behålla barnet; omsider sade han att, såvida jag kunde förtjena nog för att förse honom; med alla sina behof, skulle han tillåta att jag behöll det: men icke är han just intagen i den lilla. Darra icke så, — jag har bara ännu något litet att berätta, — och kanske jag har orätt i att omtala det; men jag brukade arbeta i rummet näst intill mrs Lomax vid Brabanzon-street; hennes tjenstflickor voro alla tillsamman, och jag hörde talas om Betty (de kallade henne så), att hon blifvit bortkörd. Jag kan ej påminna mig att lag någonsin såg henne: men den tiden torde ungefärligen öfverensstämma med detta barnets. ålder, och jag har ibland inbillat mig; att det är hennes, den olyckligas. Viil ni se på de små kläderna som följde med den lillä — Gud välsigne henne! Men Anna Leigh hade svimmat. Den ovanliga glädjen, blygseln och den: öfverflödande kärleken för det lilta barnet, allt hade öfverväldigat henne; det drog långt ut innan hon ändtligen genom Susannas bemödanden kom sig åter före. Hela hennes kropp darrade och hon var utom sig af otålighet att få. se de små barnkläderna.: Ibland dem: var en: papperslapp, som Susanna glömt att omnämna, och hvilken hade varit fästad vid knytet. På den stod skrifvet med stor och oöfvad. stil: Kalla henne Anna! Hon gråter icke mycket, ochi börjar att förstå något litet. Mätte Gud välsigna er och förlåta mig!, Dessa rader gåfvo alls ingen upplysning i saken; namnet Anhnay eburu vanligt det var, tycktes. dock vara någonting hvarpå man kunde grunda en förmodan. Men Anna Leighigen: kände på ögonblicket att ett af .de små klä