Aftonbladet – 22 januari 1852, sida 3

sin son tillbaka frän striden, men jag träffade mänga som uppmanade och befallde sina barn att strida föl sitt fädernesland. (Bifall.) Jag såg mängen, månger brud, som besvor sin brudgum att uppskjuta deras sällhetsdag till dess han såsom segrare komme : tillbaka från striderna för fäderneslandet: Så handlade de ungerska qvinnorna. Detta land förtjenar attlefva; detta land förjenar att ännu hafva en framtid öfrig, hvars glädje tillhörde dess män, lika säväl som dess barn och dess qvinnor. Men jag har ett mäktigare skäl än alla dessa att yrka på eder skyddande välvilja för mina landsmäns sak. Det är mitt lands namnlösa lidanden — dess namnlösa elände. Vidde blodiga tårar, som tyrannens skändliga hand pressat ur barnlösa mödrars ögon, ur brudarnes ögon, som sågo bödelssvärdet mellan sig och sin bröllopsdag — vid alla dessa mödrar, makar, älskarinnor, döttrar och systrar, som i tusende och äter tusendetal gräta öf ver magyarers grafvar, som voro så dyrbara för deras hjertan — gräta patriotens blodstärar — ty patrioter äro de alla — öfver sitt älskade lands öde — vid alla dessa torturens gisselslag, hvarmed österriki ska bödelshänder vågade våldföra sig på menskligheten, i mitt fosterlands qvinnors personer — vid der dagliga förbannelse öfver Österrike, som blandas til och med i vära qvinnors böner — vid min egen dyra hustrus namnlösa lidanden (här uppstod hela församlingen och utbröt uti det högljuddaste bifall) — hor mitt lifs trogna följeslagarinna — hon, som mänad efter månad, som ett högdjur jagades af mitt fosterlands tyranner, och icke på mänader hade ett ögon blicks ro att i säkerhet hvila sitt trötta hufvud, intet hopp, ingen bjelp, intet beskydd, utan vid den betryckte daglönarens läga tröskel, der ädelmodet är lika stort som armodet (bifall) — vid mina stackare barn, som, knappast vaknade till känsla af lifvet, fingo lära sig känna hvad ett österrikiskt fängelse är — vid allt detta, och hvad som är ännu mer, vid den förtrampade friheten och i dess namn anropar jag eder, Newyorks damer, om eder skyddande välvilja för mitt lands sak. Ingen kan göra mera för det än .j. Mannens bjerta är vekt som vax i edra mjuka händer. Det är eder sak att forma det; gifven det torm af ett ädelt deltagande för mitt lands oförrätter, gjuten deri edra egna hjertans ädla känslor, fyllen det med medvetandet. af edert eget lands ära, värdighet och makt. Det är j som bilden mannens karakter. Hvad helst mannens öde mi blifva, en prägel bär han dock alltid på sin panna — den som hans moders hand intryckte i barnets själ. Ett småleende trän edra läppar kan göra den fegaste till en bjelte (Bifall) kan göra egoisten till en ädel man; ett ord frän eder mun väcker i ynglingens bröst ädla beslut — glansen frän, edert öga är den skönaste ersättningen för lifvets vedermödor. J kunnen äfven i den brutna älderdomens bröst upptända en liten gnista af kraft, att den ännu en gäng före lifvets slut må uppflamma i ädel, herrlig bragd. Al denna makt är hos eder. Gören bruk deraf, till edert eget lands ära och den förtryckta mensklighetens väl, och dä j möten en kall beräknare, som tänker i siffror, då han manas att känna undertryckta nationers oförrätter, så omvänden honom, mina damer. Edert smälöje är en befallning, och sanningen, som instinktlikt flödar fram ur edert bjerta, är mäktigare än nägon lärd professors konstfullt tormade logik. Perin, som fördrefs frän paradiset, bragte himlen mänga gäfvor för att ätervinna det. Hon bragte en döende patriots sista suck, en trogen älskarinnas rena kyss på sin af pestens marter vanställda brudgums läppar. Hon bragte mänga andra sköna gäfvor, men då först öppnade sig paradiset äter för henne när hon förde med sig den första bönen ur en till medlidande och broderlig kärlek för sina betryckta bröder och för menskligheten omvänd mans hjerta. Af denna broderskärlek har jag emottagit många tecken; och i samma ögonblick som jag inträdde här i salen, fick jag kunskap om en omständighet, som jag anser så vigtig att jag mäste anhålla att dervid fästa en anmärkning i förbigående. Man sade mig att en af de tidningar som välvilligt och ädelt understödja den sak, hvars talan jag här har äran att föra, har säsom ett-bevis på min framgång här anfört den omständigheten att en kommitte bildat sig af sädane män, hvilkas deltagande deri just ger den betydelse för att samla penningar till att revolutionera Europa. Min grundsats är den irländska skaldens: Hvem helst som vill bli fri, mäste sjelf föra svärdet (Bifall.) Allt hvad jag begär är rent spel; och det är ändamålet hvarföre jag uppfordrar Förenta Staterna att blifva ett verktyg för skipandet af naturens och naturens herres lagar. Det är ändamälet hvarföre jag atbeder mig, oftentligt och enskildt, edert högsinnade anderstöd och hjelp. Revolutionen i Europa mäste göras af Europas egna folk; men att få fritt fält är bvad de vänta af Förenta Staternas beskydd. Glömmen ej hvad makt j hafven, och som jag sökt att i få ord utpeka för eder. Kommen ihäg detta och sluten eder tillsammans i töreningar: bilden fruntimmerskommitteer för att samla substantiell bjelp åt Ungern. Hvem skulle vilja eller kunna undandraga sig, när eder melodiska röst förer mitt förtryckta, mitt blödande fosterlands talan. Nu, mina damer, är jag trött och min kraft är slut, likasom mina ord. Ett äterstår att utsäga, ett ord af djup smärta — Newyork farväl! Newyork! detta ord kommer hvarje sträng i mitt hjerta att darra. Jag är lik en flyttfogel; jag är fattigare än en flyttfogel. Han fär återvända till sin sommarboning. Jag har intet hem på jorden. Här i Newyork kände jag mig nästan ega ett hem. Men framät lyder min bestämmelse, och jag mäste bort. Och bort far jag med den förhoppning, att den sympathi som jag mött här, är basunens röst, som bebädar mitt fosterlands uppståndelse. Jag förer med mig det hopp, att sedan jag här funnit ett hem för korta och försvinnande 5gonblick, skall jag ännu en gång äterse mitt eget ilskade hem, så att mitt stoft en gäng må blandas med stoftet af mina fäders land. Mina damer — tänken på Ungern. — Farväl ! EDET EE — Redaktionen har blifvit anmodad meddela följande: . Kongl. förordningen om sockenstämmor i riket af den 29 Aug. 1843 stadgar i 11. 1 mom. att klagande öfver sockenstämmobeslut bör inom 14 dagar efter det besvären bort inlemnas å ort, som vederbör, Hl onmklhbarnatänmana AvAfranda aflnvima -diarviintdrapo