Aftonbladet – 22 januari 1852, sida 3

Kossuth och Nordamerikanska damerna. Ibland den oerhörda mängd af adresser, som -Kossuth före sin afresa till Washington emottog och besvarade, var äfven en af Newyorks lamiet. Den framfördes i stadshuset — Metropolitan Hall — inför en församling af 3000 personer, af hvilka 2500 voro qvinnor, af d:r Tyng, såsom deras. representant, till ;den man, hvilken de fordra såsom sin rättighet att höra, välkomna och hedra,. Kossuth besvarade den -såsom vanligt, vidlyftigt och snillrikt. Han ordade med glödande värma om sin tacksamhet för de bevis af deltagande han erfarit af Newyorks damer, och om sin egen nations chevalereska sinnelag, hvarvid han på ett för oss ej fullt fattligt sätt härleder den högre aktningen för qvinnan från Orienten. Dettaär hans första anspråk på sympatier från det qvinliga könets sida. Det andra består deri, att Ungerns öde skulle hafva varit ett annat, om ej två qvinnor funnits i historien, Catharina af Ryssland, som friköpte Czar Peters armå ur turkarnes klor under Mehemed Balzordsi, och Sofia af Habsburg, den närvarande österrikiska kejsarens moder, hvars blodgirighet mot ungrarne han skildrar i de gräsligaste färger. Det tredje är den ungerska qvinnans patriotism under 1848 års händelPer Men derom låta vi honom tala med egna ord: Ni vet, att i gamla Rom, efter slaget vid Cannee, som vanns af Hannibal, segraren fruktade att rycka fram för stadens murar. Senaten uppmanade medborgarne att frivilligt offra sina kostbarheter på fäderneslandets altare, och qvinnorna voro de första att göra det. Hvyarje juvel, hvarje smycke frambars i den ymnighet, att tribunen fann nödigt att väcka ett lagförslag, att ingen qvinna i Rom skulle få bära siden eller prydnader, På det att det icke skulle se ut, som qvinnorna gjort det efter eget val. I Ungerr behöfdes ingen sädan lag. Ungerns qvinnor framburo alla sina tillhörigheter. (Stort bifall.) Niskullc hafva förvånat er alt se, huru ni, i de rikaste unger. ska hus, om man bjöd eder till middag, mäste äte soppan med jernskedar. Och när de sjuka och så rade — och sådana hade vi mänga, emedan vi fök tade tappert — icke blefvo sä väl behandlade som det hade varit vär önskan och värt nöje att göra det, befallde jag presterskapet och de allmänna tjenste männen att taga värd om dem... Men detta skedde knapphändigt, och de stackars sårade fingo lida så som förut. Då jag säg detta, sade jag ett enda orc till de ungerska qvinnorna, och nägra timmar deref. ter hade man gjort utväg för tusental af de lidande Och aldrig mötte jag en moder, som hade velat häll: