Aftonbladet – 22 januari 1852, sida 2

Du vet icke dettan, fortfor hon, reljest kunde du icke säga att hon kanhäada är död — ty Gud är nådig, Will; Han är — Han är mycket barmhertigare än menniskan. Jag kunde aldrig ha talat med din far så, som äg talade till Honom — och likväl förlät din far henne slutligen. De sista ord han sade voro, att han förlät henne. Du, Will, skall väl icke vara hårdare än din fader? Försök ej att hindra mig att uppsöka henne, ty det tjenar till ingenting. Will satt länge tyst innan han talade, slutligen sade han: Jag skall icke hindra dig, min mor. Jag tror att hon är död, men det betyder ingenting. Hon är icke död, sade hans mor ifrigt. Will gaf ingen akt på detta afbrott. Vi skola allas, sade han, resa till Manchester på ett är och lemna gården till Thomas Higginbotham. Jag skall skaffa mig hofslagare-arbete; och Tom kan på någon tid få god undervisning i skola, hvilket han alltid längtar efter. Vid årets slut kommer du tillbaka, min mor, och upphör med all oro för för Lisa och tänker med mig att hon är död — och i mitt tycke skall det vara mera tröst deri än att tro henne vara lefvande., Han sänkte rösten då han sade dessa sista ord. Hon skakade hufvudet, men svarade intet. Han frågade åter: sSamtycker du härtill, min mor?o ; Jag samtycker,, sade hon. Om jag under min spaning i Manchester icke ser eller hör af henne på ett år, skall nog mitt hjerta krossas före årets slut och då skall jag icke mera känna hvarken kärlek eller sorg för henne, jag skall hvila i grafven — jag samtycker, Will. Nå väl, det måste då blifva så. Jag skall icke säga Tom, hvarföre vi flytta till Manchester. Bäst att skona honom.,