Aftonbladet – 22 januari 1852, sida 2

Hjerta. Genom sitt omvexlande innehåll skall denna veckoskrift utan tvifvel tillvinna sig en publik, synnerligen om den sträfvar att gifva en så fullständig resumå som möjligt af tilldragelserna inom det offentliga lifvet. — vÅrbetets äras är en fras, som på några få år blifvit mycket moderti; den nyttjas öfverallt och vid de mest olika tillfällen. Socialisterna söka t. ex. deri förklaringen på sina ledares dunkla sambhällsgåtor, dagsverkaren ett vederlag i arbetslönen, när den visar sig alltför obarmhertigt kringskuren; den egoistiske arbetsgifvaren begagnar deni sin ordning till tröst och uppmuntran åt sina trälar. Sjelfva kristallpalatset har man skildrat som ett tempel åt arbetets ära, och om Nordamerikanerna förmäles att denna ära är hos dem den högsta och vilkoret för all annan, likasom för allt offentligt förtroende i deras fria land. Med den sist anförda uppgiften har det verkligen sin riktighet; också är det i Nordamerika,som den socialistiske svärmaren från Europa plägar aldraförst — ehuru ej sällan under försakelse af mången gyllue dröm — få lära sig rätta meningen med denna den nyare tideus lösen. Oberäknadt att han der, mer åskådligt än någonstädes i den gamla verlden, inhemtaratt det icke ligger någon ära uti att göra ingenting och tänka ingenting. utanlefva muntertpå andras möda och omtanka, gör han äfven der den i gamla verlden mindre lätta upptäckten, att någon ära ej heller finnes uti att arbeta som en oxe eller en machin, eller att likna en sådan i tanklöshet: han lär sig förstå att arbete på det viset är trälars arbete , ja till öch med i Nordamerika, nämligen i de trakter, hvarest träldomen ännu der är hemmastadd. Att med arbete förena ära och vinna allmän aktning tillkommer der, som öfverallt, i den nyaste tiden som i den längst förflutna, allenast den frie mannen — den som arbetar efter eget val och ledes vid arbetet af egen omtanka för dess ändamål, med insigt om dess beskaffenhet och medel. Den stora skilnaden emellan förr och nu är just att samhällsskickets ensidiga utveckling fordom, jemte den då så ringa bekantskapen med naturen och dess krafter, omöjliggjorde det fria arbetet inom de egentliga slöjderna, och hänvisade det uteslutande till konsten — hvarom den vanliga benämningen ,de fria konsternav ännu bär vittne. Arbete för slöjd var från urminnestider ända till för några få! årtionden sedan helt och hållet trälarbete, om än arbetaren icke öfverallt kallades träl, utan endast var det i verkligheten. Att ändra detta förhållande — att ställal slöjdarbetaren på samma aktade ståndpunkt! inom samhället, som konstnärn redan intagit! i sekler, är ett ibland de problemer, hvilkas lösning blifvit den nyare tiden förbehållen, genom den nyckel dertill, som anförtrotts i dess hand med de nu högre än någonsin utvecklade naturkunskaperna och dessas med hvar dag allmännare spridning. Om slöjdarbetaren skall förmå att med grundadt skäll och utan skryt — eller behof deraf — göral anspråk på en jemnförlig plats med konstnärns i allmänna omdömet, så förutsättes påtagligen att han lika noga som konstnärn måste känna l sitt yrkes syfte, mede! och material, och älskal detta yrke för dess egen skull, likasom konstnärn älskar sin konst för dennas egen skull. Han får likväl icke då vara blott en kopist af sin mästares traditionella omtanka, insigter, arbetsvanor och mönster; han måste tänka sjelf och skapa sjelf — kort sagdt äga full kunskap om hvad han gör, huru han gör det, loch hvarföre. Men detta, som fordom var honom omöjligt, har nu mera blifvit möjligt. Det är likväl snart insedt att härtill fordras helt andra bildningsmedel och bildningstillfällen, än som hittills stått arbetaren till buds. SåIdana tillfällen ingå derföre ock såsom allmänna beståndsdelar af den offentliga underl visningen i det land, der arbetarens emanciJpation hunnit längst och arbetet aktas högst J— i Förenta Staterna. Men äfven i Europa lerbjuda de sig mer och mer, stundom till loch med i högre mått än på andra sidan Atlantiska Oceanen; ehuru ingenstädes så allmänt, så systematiskt, eller så ändamålsenligt för olika samhällskategorier. Inom Sverige Tförekomma dessa tillfällen utan tvifvel ännu Jalltför sparsamt och osammanhängande; emedlHertid finnas de; och tills vidare är hufvudIsaken för arbetarens bästa att han äfven allImännare vet om dem och begagnar dem. SåIdana tillfällen erbjuda för närvarande våra I Landtbruks-, Bergsoch Skogsinstituter, de här och der anlagda Slöidskolorna och Technologiska Institutet, samt slutligen Bildningscirklarne och I Arbetareföreningarne. Det förtjenar att hos arI betaren fästa en allmännare uppmärksamhet Ipå hvad han af dessa anstalter kan hoppas Iför uppnåendet af den förbättrade samhällsIställning, som framtiden påtagligen synes beIstämd att bereda arbetsklassen. Vi skola ur denna synpunkt taga en öfversigt häraf, och börja i dag med de för arbetarne minst främmande, för att sedan kunna så mycket mer ostördt skärskåda -de mindre allmänt eftersökta och till sina inre tillgångar Jofullkoraligast uppskattade. 1 Bildningscirklarne räkna redan ledamöter i hundratal och se dem med hvart nytt gille Imångfaldigas. Hittills tyckas dock dessa samImankomster hufvudsakligast ämnade att biIbringa deltagarne det slags bildning, som är det utmärkande hos arbetsklassens sociala motsats — aristokratien. Man synes företräIdesvis hafva lagt an på att göra arbetarne OTAKT RRD BORSTAR TO ST DESS SIS LÄRAS TOS STELT SLSRAMEIT SANT TARURSA ETT tt) .Du vet icke dettar, fortfor hon, eljest -Ikunde du icke säga att hon kanhäada är död — ty Gud är nådig, Will; Han är — Han är SV