Aftonbladet – 22 januari 1852, sida 2

Will var djupt bedröfvad. Han hade varit sammal nog för att få veta af familjens vanira, då hans far, något mer än två år förut, ade fått sitt bref till sin dotter återskickadt vf hennes matmor i Manchester, som underrättade honom att Lisa lemnat tjensten för någon tid sedan — och orsaken dertill. Han hade delat sin fars stränga vrede, fastän han visserligen hade tyckt honom vara något för hård, då han förbjudit sin gråtande, förkrossade hustru, att uppsöka sitt stackars, syndiga barn, och förklarat att de hädanefter icke hade någon dotter, att hon skulle vara såsom död och hennes namn aldrig mera nämnas, hvarken utom eller inom hus, eller vid morgonoch aftonbön. Will hade visat sig lugn, med sammanpressade läppar och rynkad panna, då grannarne gjort honom uppmärksam på huru den arma Lisas död hade gifvit både hans far och mor grå hår; och huru de trodde att det bedröfvade paret aldrig mer skulle hemta sig. Han sjelf hade känt så som om denna enda händelse hade gjort honom gammal i förtid; och han hade afundats Tom de tårar denne gjutit öfver den arma, vackra, oskyldiga, döda Lisa. Han tänkte ibland på henne tills han bet tänderna tillsammans, och skulle kunnat taga lifvet af henne i hennes vanära. Hans mor hade aldrig förr än nu nämnt hennes namn för honom. Moder!s sade han slutligen, shon är kanhända död. Sannolikt är hon det.? Nej, Will, hon är icke död.,-sade Anna Leigh: Gud skall icke låta henne dö, förrin jag sett henne ännu en gång. Du veticke hur jag har bedt och bedt att ännu en gång få se hennes milda anlete och säga henne att jag, har förlåtit henne, fastän hon krossat mitt fjerta — ty det har hon, Will.s ; Hon kunde, för qväfvande snyftningar, icke fortsätta på en eller ett par minuters