Aftonbladet – 21 januari 1852, sida 2

folklif gaf, vår icke af det minst interessanta på expositionen. Folkhvimlet -— särdeles om man såg det från deöfre gallerierna, — påmirnite om en uppstörd myrstack. Mån kunde ej blanda sigi detta utan ätt bli oupphörligt puffad och skuffad ormkrifng. Jag blef det denna dag under fem fulla timmärs tid. Men aldrig har jag blifvit mindrestött, aldrig lindrigare knuffad i trängselmed wWenniskor, aldrig sett ei vänligare, harmlösäre, godlyntare sinnesstämning bland de skuffande och skuffade — d. V:s. hvarje Och enom, än här, i denna folksvärm ur ålla Klasser; och i alla slags kläder både snygga och icke snygga. Blott en gång, på det öfre galleriet, hade jag en stark förkänsla af att bli — ihjelklämd. En folkskockning hade uppstått på ett ställe der flera gångar samniaristötte och den ökades med hvart ögonblick, genom nya fölkströmmar från ålla sidor, Några tydligen illasinnade personer, män och qvinnor, som höllo tillsammans i ett bånd, trängde våldsamt och skrattande in i hopen, oaktadt föreställningar af den allt hårdare hoppackade och klämda mängden. Trängd emot balustraden och hållande mig mot en pelare, Kunde jag ej röra mig ur fläcken, men jemt och nätt andas ännu, under det jag kände stunden nalkas då någon olycka måste uppstå; och några gamla herrar och fruar med bleka, ängsliga ansigten, som sutto på en bänk nära mig, tänkte så synbarligen äfven, då i midten afskockningen mån begynte skrika och slåss. Men justsom jag rit ön fulloförnam allt det ohyggliga af detta Vgöhblick, sade till mig min vänliga följ j