Aftonbladet – 16 januari 1852, sida 2

amliga. m. ms. Den första stat, i hvilken rop på religionsrihet begynte höras, var Virginien. Dettald unde synas förunderligt, då just i denna statbe tatskyrkan under mer än hundrade års tidlar red stränghet behandlat afvikande religions-!E ieningar, så att dessa endast med stor svåighet funno plats inom denna stat; men dels ade presterna sjunkit djupare här än i någon nnan stat, dels hade på de sista tiderna läare från andra religionsbekännelser blifvit skicade hit att uppväcka sinnena för lefvande kritendom, t. ex. Robinson, Samuel Davies, m. . På detta sätt hade ett icke ringa antal aptister och presbyterianer, uppstått, och vid evolutionens utbrott stodo de nästan enstämnigt på dess sida. De hoppades att revoluionens framgång skulle åt dem bereda reliionsfrihet och derigenom lyckligare dagar. nappt var derföre krigsförklaringen aflåten, örr än presbyterianernas högsta myndighet i imerika, synoderna i NewYork och Philadelhia, utfärdade till hela sin kyrka ett cirkuär, flammande af fosterlandskärlek. Och när Vordamerikanska kongressen följande år afgaf in bekanta oafhängighetsförklaring, voro presyterianerna från Hanover i Virginien den örsta församling bland alla Amerikanska konessioner, som offentligen erkände denna akt, ch såg sina egna intressen sammanflyta med rihetens och oafhängighetens sak. Deinlemnade till Virginiska kamrarna ett märkvärdigt memorial, hvarur vi endast tillåta oss anföra öljande: Till Virginiska generalförsamlingens redervärda hus!... Vi erinra derom, att lissenters i vårt land alltid sträfvat, att mot le borgerliga myndigheterna visa sig såsom redliga medlemmar, och för den skull hafva inderkastat sig månfaldiga kyrkliga onera och nskränkningar, som icke äro förenliga med frihet och jemlikhet. Men nu, då moderlanlets förtryck manar vårt fosterland att afskaka tyranniets ok och insätta oberoende reseringar efter grundsatserna af frihet och jemikhet, smickra också vi oss med hoppet att blifva befriade från alla de bördor och besvär, som en anda af hersklystnad, af fördom eller falskt religionsnit har förenat med de esta andra politiska systemer. Till detta hopp uppmuntras vi på det högsta, genom förklaringen af folkets rättigheter, hvilken vunnit det allmännaste bifall för den fasthet, bestämdhet och lämplighet, hvarmed den beskrifver och inskärper menskliga naturens anspråk på sociala rättigheter, och hvilken vi vörda såsom vår frihets magna charta, den der icke kan rubbas utan fara för den stora byggnad, som hon är bestämd att stödja. Derföre förlita vi oss på denna förklaring och på vår lagstiftande församlings rättvisa, att skola betrygga oss fri religionsöfning efter vårt samvetes ingifvelse. Och vi skulle bryta våra pligter mot oss sjelfva, och mot de talrika församlingar, som anförtro sig åt vår omsorg, om vi icke nu för eder framställde de religiösa besvär, under hvilka vi ända hittills tryckas och hvilka icke längre kunna fortfara, efter den nu varande förändringen af regeringsform. Det är neml. bekant, att stora omkostnader för kyrkors uppbyggande och för de andligas underhåll i statskyrkans intresse, bäras af dissenters i gränsländerna, eller yttersta delarne åt vester af Virginien, ehuru l! endast få episkopalister der finnas. Äfven il andra delar af denna stat finnas många tusende varma fosterlandsvänner, som, utoml andra besvär, årligen utbetala betydande summor, för att understödja en statsreligion, som de i sitt samvete och enligt sina grundsatser icke kunna godkänna... I detta upplysta tidehvarf och i ett land, der alla konfessioner hafva förenat sig i de största ansträngningar för friheten, hoppas och vänta vi att våra representanter på det ifrigaste skola bidraga att aflägsna hvarje slags inskränkning, säväl af religiös som borgerlig art. Det är säkert, att hvarje argument för borgerlig frihet vinner en ännu större vigt, när det användes på friheten i religionsangelägenheter. Det gifves ingen grund för ett legalt införande af kristendomen framför någon annan religiös tro; utan de, som tro på Koran, kunde med lika eftertryck fordra införandet af Mahomets lära; eller, om denna åsigt icke synes äga halt, så måste det, för den verldsliga regeringen åtminstone, vara omöjligt, att bland de olika trosföreningarna gifva åt några ett särskildt och absolut företräde, utan att göra sig skyldig till sådana anspråk på ofelbarhet, som skulle återleda oss tillbaka på den romerska kyrkans ståndpunkt. — Vi bedja vidare om tillåtelse, att få för er framställa, hurusom alla religiösa företrädesrättigheter, som af staten beviljas, äro i hög grad skadliga för hvar och en församlings både timliga och eviga intressen. Ty, om vi också icke lägga någon vidare vigt på äregirigheten och det egenmäktiga handlingssättet hos dem, som af staten blifvit gynnade, eller på den upprorsanda, som derigenom vanligtvis å andra sidan uppväckes, — likasom genom hvarje annat slags förtryck, — så är dock visst, att sådana förhållanden skada trefnaden af både konster, vetenskaper och manufakturer, och i följd der af äfven befolkningens tillväxt. Såsom bevis härpå torde de nordliga provinsernas hastiga uppblomstring och tillväxt, i jemförelse med våra, få gälla. Ingen skall neka, att ju icke vära koloniers tidigare begynnelse, och vårt lands mångfalt Idiga företräden varit inbjudande för ett stor lantal handtverkare, konstnärer och andra nyttigamedlemmar af menskligt samfund, att taga sin boning ibland oss; men de hafva I blifvit borta, och föredragit sämre borgerliga regeringar och en mindre fruktbar jord, för att blott äga en fullständigare samvetsfrihet, än den som här erbjöd sig åt dem. Derjemte bör äfven anföras, att Virginien nu skulle hafva varit en hufvudort i Amerika, en jemnbördig, och i anseende till krigsförnödenheterna af de andra oberoende frihetskämpe I mot de Brittiska härarna, hade det icke genom sina religiösa förhållanden blifvit derifrån hinIdradt. Vidare låter sig ingalunda bevisa, latt evangelium behöfver ett sådant borgerligt lunderstöd. Vi hysa fast mer den öfvertygel