Aftonbladet – 16 januari 1852, sida 2

ostörd besittning af sina oförytterliga religiösa friheter. -Derföre bedje vi om inga kyrkliga företräden i staten åt oss sjelfva, men kunna också icke godkänna, att sådana medgifvas it andra; ty sådant skulle blott leda till uteslutande pr för en viss klass, och i och med det samma till förolämpning för alla andra konfessioner. Med hänseende till de här antydda grunder, se vi oss föranlåtne att yrka: att alla 1 vår stat gällande lagar, i hvilka religiösa företräden de uttala sig, skyndsamligen må varda återkallade; att alla, af hvilken religiös sekt det vara måtte, må bibehållas vid fri utöfning af sina religiösa bruk; att de må varda frikallade från alla afgifter till underhåll af hvilken kyrka och bekännelse som helst, så framt dessa afgifter icke af eget val äro dem kära, eller uppkommit genom en med fri vilja ingången förbindelse. Under dessa omständigheter skulle alla partiella och anstötliga skillnader försvinna, till stor ära och lycka för staten, och det skulle vara åt en hvar öfverlåtet, att efter sin egen förtjenst stå eller falla, ett förhållande, som aldrig kan inträda, så länge någon viss konfession berömmer sig af särskilda företräden framför andra. Måtte den allsmäktige Guden välsigna Er med enighet, vishet och beslutsamhet, och leda er till ett rätt afslatande af alla de vigtiga angelägenheter, som ligga för Er. Detta är deras innerliga bön, som undertecknat detta memorial.n Utom denna petition från presbyterianernas styrelse, inkommo äfven andra från baptister och qväkare; baptisterna hade haft mer att lida än någon annan afdelning af dissenters. De yrkade uti sin petition bland annat: att det måtte tillstädjas dem, att tjena Gud på deras. eget sätt, utan att störas; att underhålla endast sina egna andliga; att gifta sig och begrafvas, utan att vara underkastade någon afgift till andra konfessioners lärare.n : Med dessa memorialer och petitioner af dissenters, sammanträftade andra motskrifter af statskyrkans män, d. v. s. episkopalisterna. och de med dem ännu sammanhängande methodisterna, hvilka talade om vrättsgrundsatsern, äfven som om vishet och politiko. Man sade: redan det inbördes förtroendet fordrar, att staten håller sina förbindelser, och icke afviker ifrån det system, som länge bestått, och vid hvilket många intressen knutit sig af personer, som helt och hållet förlitat sig på dess fortfarande tillvaro; detta system äger kraft af rätt.. Ljussidorna af denna framställning förhöjdes ännu mer genom äldre erfarenhetsrön från alla kristliga länder (hvilket icke kunde vara svårt; ty allt sedan Konstantins tider har det ju öfver allt i hela kristenheten nästan endast gifvits stätskyrkor);: man visade huru det gamla kyrkliga förhållandet haft stort inflytande till fromhet och allmänt väl; genom upprifvande af det gamla och bestående skulle friden upphöra i det allmänna, genom de Hvallsetande sekternas afundsjuka och stridigheter. Slutligen framställa författarne den bön, att detta ämne i sista instansen måtte varda öfverlemnadt åt samtliga folket till afgörande, då de voro förvissade, att pluraliteten nog skulle rösta för fortfaran— det af det bestående. Höäraf är klart att författarne hyste den öfvertygelse, att större delen af Virginiska befolkningen bestod af episkopalister. Visserligen bekände sig, eller åtminstone latade Istörre delen till episkopalism; men en afgjord. majoritet var emot dess politiska företräde. Alla dessa memorialer eller petitioner förlanledde nu en lång och allvarsam öfverlägglning mellan representanterna. För statskyrI kan uppträdde Paendleton och Nicolas; Jefferson var hennes store vedersakare. Fan talar :lom denna strid såsom den häftigaste han nå Igonsin företagit. Sedan -man stridt omkring två månader, beslöt virginska nationalförsamlingen att återkalia alla de hittills gällande lagar, som gjorde bekännelsen af nåslgon särskild religionsmening till föremål för , Ikriminelt åtal, eller som ålade såsom pligt: latt besöka sockenkyrkan och med förbud att: besöka andra kyrkor, vid straffs åliggande. :IDissenters skulle för framtiden varda befriade: från all skatt till understödjande af episkopalkyrkan. De andlige, som tillhörde statskyrkan, skulle vara försäkrade om sina inkomster ända till Nyårsdagen följande år, och alla lö-Inerester skulle ända dit till dem utbetalas. Statskyrkansjordegendomar, byggnader, silfverkärl m. m. skulle oförkränkt förblifva de episkopala församlingarnas egendom. Denna lag antogs den 5 Dec. 1776. (Forts. 7 ör RR NRK RR MT KR