Aftonbladet – 14 januari 1852, sida 2

Detta liknar en saga af Andersens, anmärkte den yngre kamraten; sylfiderna hafva lemnat blominornas hjertan. Enfald och oskuld, ungdom oth glädje... hvilken förtjusande tafla!, Aclh, ack,, sade den andre, der OM pionerna! Och Zanna Joostens går förut!, Men den yngre var alltför rörd för att gifva akt på dessa opoetiska ord. Han blickade med hänryckning på de större flickorna, som i full glans, strålande afleffadsmod och helsa, följde de mindre. Huru wvar ej detta täg af uppvuxna flickor i snöhvita sp etsmössor! Huru prydde,ej den uppstigande rodwaden deras ansigten! Huru tjusande var ej kring deras läppar det blyga leendet, som liknade den lätta TISninEL äs zefrens flägt en sommarafon framkallar på insjöns lugna yta. Ack, der pkomnnt Linda fås med hen Slaets, sin bruds am. Huru lyckh. måste hon j vara? Hon hade lidit så mycke. hol hade blifvit otagt ända till tiggarstafve n, on hade i fyr 4 och trettio år sörjt och närba själ me ett hopp, som hon sjelf ansåg för HO det ... och nu var han Ae hennes barn9 äs, hennes ungdomsvän! Vid hans hand stamträder kon nu till Guds altare, till Honom gom har bönhört henne. Det vid kors set på kyrkogården gifna löftet skulle gå i fullbordan och hon blifva Jan Slaets maka! På hennes bröst lyser ännu det enkla guldkorset, som långe Jan skänkt henne. Nu hör hon de glada helsningarne, sång och musik, som fira hans återkomst. Hon darrar af rörelse och trycker sin mans arm ännu närmare