Aftonbladet – 12 januari 1852, sida 2

om för att upptäcka hvem som skänkte honom dessa hedersbetygelser. Hans blick mötte gossens blåa ögon, som med himmelsk oskuld sågo på honom, som om det varit hans far eller bror. Kom hit, Peterken !, ropade modren; du skall icke vara så framfusig, kära barn. Men Peterken tycktes icke höra på denna förmaning och fortfor att smeka och beskåda den obekante, så att denne fann barnets vänskap helt obegriplig. Alskade barn, sade han, dina blå ögon tränga djupt in i min själ. Efter du är så vänlig, vill jag skänka dig något.. Han stack handen i sin rockficka och drog derur en liten pung med silfverlås och brokiga. perlor, hvilken han gaf gossen, sedan han låtit några mynt glida deri. Gossen betraktade gåfvan med mycken förnöjelse, men släppte ej den resandes hand. Modren närmade sig och visade bortden lille. Peterken, sade hon, du får icke vara gartig; tacka herrn och kyss honom på hanenl . Gossen kysste honom på handen, böjde sitt hufvud mot honom och sade med klar röst: Mycken tack, långe Jan .:... Ett åskslag skulle icke bragt den resande så utom sig, som hans namn i det oskyldiga barnets mun. Tårar runno ovilkorligt utför ans kinder; han lyfte upp gossen på sitt knä och såg honom nu rätt djupt in i ögonen. sSåledes känner du mig, du älskade engel? sade han, mig, som du aldrig förr har sett! Ivem lärde dig mitt namn? Blinda Rosa! var svaret. Men hur är det möjligt att du har igenvänt mig, det måste vara så att Gud sjelf har ipplyst ditt barnsliga sinne. O, jag har genast känt igen er,, ropade Peerken. Då jag leder Rosa bort för att tigga, å talar hon alltid om er; hon säger, att ni r så stor och har svarta eldiga ögon; och tt ni skall komma tillbaka och föra med er ill oss alla så vackra saker... Derföre kän