Aftonbladet – 12 januari 1852, sida 2

ner jag också ingen fruktan för er, bäst herre, ty Rosa har anbefallt mig att älska er ni skall skänka mig en pil och båge. Dessa barnets enfaldiga förtroenden gjord den resande helt lycksalig. Hastigt kysst han gossen med ömhet och sade i hösgtidli; ton: Fader, moder, detta barn är rikt! Jag vil låta uppfostra och undervisa det och riklige begåfva det. Det skall lända honom till väl signelse att hafva igenkänt mig. Glädje och förvåning gjorde föräldrarne hel förlägne. Stammande svarade mannen: Ack ni är alltför god; vi trodde oss också igenkänna er, men voro icke så rätt säkr derom, emedan Rosa icke sagt oss, attni va en så rik herre.n Således känner äfven ni mig, ni goda men niskor,, ropade den resande. Jag befinnei mig ibland vänner, har här slägtinger och fa. milj . .. sedan jag ända hittills funnit endas död och glömskals Hustrun visade på en nedrökt Mariebild, som stod på kaminen, och sade: 4 ; Hvarje lördagsafton tändes här ett ljus föl Jan Slaets återkomst eller själaro! Den resande riktade sina ögon andaktsfullt emot himlen och sade med rörelse: Dig vare tack, o kärleksrike Gud, för det att du gjort kärleken mäktigare än hatet! Min ovän har inom sitt hjerta slutit mitt namn, med den dystra åtankan af. sitt groll, min väninna har lefvat i minnet af mig, besjälat allt omkring sig genom sin kärlek, bibehållit mig här närvarande och gjort mig till barnens älskling, under det att aderton hundrade mil skiljde mig från henne. O Gud, haftack, jag är tillfyllest belönad !, En lång tystnad följde innan Jan Slaets kunde beherrska sin rörelse, hvilken ingaf folket i huset vördnad. Mannen hade väl bes gifvit sig till sitt arbete, men var beredd att vid minsta tecken skynda till gästens tjenst. Denne, med lilla Peterken ännu på knöet, frågade helt lugnt: