Aftonbladet – 10 januari 1852, sida 2

och drömmande gick han vidare, till dess han kom till en liten brygga, som ledde öfver bäcken till en äng. a Då ljusnade hans ansigte och han sade rörd: Här tryckte jag för. första gången Rosas hand! Här tillstodo vära ögon för första gången att det gifs en salighet på Jorden, som med allmakt griper hjertat och för ungdomen öppnar himlen! Liksom nu, så lyste äfven då den gula irisblomman i solskenet, grodorna qväkte fulla. aflefnadslust, och lärkorna sjöngo öfver våra hufvuden., Rå gick öfver bryggan och sade för sig sjelf: Grodorna, som sågo vår kärlek, äro döda! Blommorna: äro döda, lärkorna äro döda! Nu helsa deras barn gubben, som lik en skuggbild från förflutna tider återvänder hem. Och Rosa, min älskade Rosa! Lefver du ännu? Kanhända . . . troligen gift och omringad af barn! De hemmavarande förgäta så snart den olycklige brodern, som irrar långt från hemmet i sorg och bekymmer .. . Hans läppar rörde sig till ett leende. Arma pilgrim! suckade han, der uppqväller åter i mitt bröst den gamla svartsjukan, liksom om mitt hjerta ännu stod i sin första vår. Kärlekens tid är längesedan förbil... Dock det må vara; om hon endast igenkänner ; mig och erinrar sig vårt fordna förhållande, så ångrar jag ej den aderton hundra mils långa resan och vill sedan gerna lägga mig i grafven, vid sidan af afsomnade föräldrar och vänner! : Något längre bort: och nära byn gick han in på ett värdshus, på hvars skylt stod en plog, och här lät han värdinnan gifva sig et! glas öl. I hörnet vid kaminen satt en mycket gam: mal man, hvilken orörlig som en stenbild blickade i elden,