Aftonbladet – 30 december 1852, sida 2

— Reaktionens koryfeer nöja sig ej med att ursäkta alla möjliga brott, när de leda till det stora; målet: godtycke, despotism, frihetens och med denna alla högre andliga sträfvandens nedtrampande; de söka äfven göra sina motståndare lika usla, som de sjelfva äro, faliande likväl härvid i den motsägelsen, att hos dessa framhålla såsom förbrytelser handlingar, hvilka de hos sig sjelfva betrakta såsom dygder. Med en fräckhet utan like talar hr L. N. Bonaparte om insurgenterna, och alla deras låga passioner, fällande i hvarje ord dödsdomen öfver sig sjelf. Icke stort mindre oförsynta äro de försök, som blifvit gjorda att nedsätta den utmärktaste man, som framåtskridandets sak för närvarande har uti Europa, nemligen L. Kossuth. En regering, hvars politiska hufvuddyggder synas vara svek, förräderi och löftesbrott, borde känna sig förhindrad att såsom brott stämpla sådana saker, som maktbegär, försnillning m. m. Särdeles ren och öppen måste också en mans, sådan som Kossuths, potitiska bana vara, då icke hans motståndare — motståndare sådane som den österrikiska regeringen — förmått med något sken af giltighet framdraga nägra andra beskyllningar än de gjort. Vi fråga eljest, hvilken än så ren politisk karakter i bhe!a historien kan framwisas, mot hvilken ej ungefär samma beskyllniin