Aftonbladet – 30 december 1852, sida 2

illvexer, så måste detta utgöra ett Positift beis, att det finnes någonting ruttet i samhällsnrättningen. Betraktar man sakerna endast rån Svenska Tidningens synpunkt så skulle nan ju kunna säga. att äfven Ryssland unler kejsar Nicolai regering är nöjdt och lyckigt, oaktadt diverse små jacqveriers eller ;onduppror mot herrgårdarna emellanåt gifva ecken fill ett annat förhållande der i landet. Ivad Frankrike under Ludvig Filip beträffar, å tage vi oss blott friheten fråga om tSvenka Tidningen kan citera någon enda röstt, som fter Februarirevolutionen höjdes till försvar ör den exilerade konungen, med undantag af versoner som tillhörde hans närmaste umgänseskrets, eller journal des Debats som hade old af hans regering? Tre saker äro allmänt vända och ovedersägliga: Att statsutgifterna ch statsskulden ökades högst betydligt under ans regering; att han på ett otroligt sätt utvidgade tjenstemannapersonalens antal, och att ran styrde med korruption, hvilket spridde alhet och ett cyniskt materielt njutningslbegär senom alla ådror af statskroppen. Oroliga partimäns, säger Svenska Tidninsen. Men hvem i all verlden är det då, som mu beredt vägen för Ludvig Napoleons statssupp, annat än just dessa reaktionens oroliga vartimän, som icke för fäderneslandets, utan ör sitt partis, för Henrik den femtes eller Orleanisternes fördel ständigt sträfvade att unlergräfva republiken, och genom sina skandalösa intriger väcka vämjelse hos de sttilla i landet? Den radikala pressens skrän mot regeringenn? Men hvaruti bestod detta skrän? Jo nu sednast i varningar emot denna samma lystnad, som nu nyligen framträdt i handling, hwilket aldrig kunnat ske, om republikens vänmer ej nlifit etändigt matarhatada af de monarkkiska partimännen. Förut bestod skränet 1 den mest moderata begäran om en obetydlig utvidgning af valrätten, genom hvars beviljande L. Filip skulle för en lång tid befästat sin regering och gjort sig sjelf älskad? Hvarföre vända våra konservativa ständigt till döfva örat för denna sanning? Förtroendet försvann, handeln aftynades — sådant lärer till en viss grad, tyvärr icke kunna hjelpas, der ett envist motstånd å maktens sida mot folkets billiga fordringar slutligen framkallar en skakning i sjelfva grundvalarna af det bestående. Men hvem var det, som sökte hindra förtroendets återställande? I första början socialisterna genom sina visionära planer, utan tvifvel; men dessa hade likväl på de nu förflutna tre åren förlorat största dlelen af sitt inflytande hvad idderna om arbeetets organisation genom statsdekreter beträffar. Det var numera reaktionärerne och monarkisterne uteslutande, som hvilade hvarken dag eller natt, för att underhålla en konstgjord skrämsel i medelklassens sinnen, det ena partiet för att rödja väg åt sina pretendenter, det andra i det numera väl insedda syftemålet att skaffa en äfventyrare tillfälle att krossa både lag ooh frihet. Ingenting annat än dessa konster var det heller, som väckte den fruktan, hvilken slutligen i sjelfva verket hos många existerade för året 1852, då det var ögonskenligt, att det oupphörliga intrigerandet, de falska skrämskotten, de många hopdiktade historierna om arbetsklassens stämplingar, m. m. måste reta till ovilja å andra sidan. Att det emedlertid icke var så farligt med affärerna, detta visade sig bland annat af de många utomordentligt dyrbara arbeten, som fransyska industriidkare hade utställda vid verldsexpositionen. Ått fransmännen derföres, säger S. T., med glädje helsa hvarje tilistymmelse tilll en stark och ordnad regering, äfven en militärdespotism,, torde ännu vara nog tidigt att kunna påstå. Ett litet inpass uti denna förnöjelse är, åtminstone tills vidare, att 40 af Frankrikes 84 departementer äro försatta i belägringstillstånd, att förnöjelsen ej kan underhållas utan att proppa fängelserna med politiska fångar, bland hvilka räknas landets mest illustra namn, samt attlagskipningen är öfverlemnad till krigsoch ståndrätter, emedan usurpatorn vet att den lagliga domarmakten är emot honom. Det synes oss, att den Sv. Tidningen åtminstone icke helt och hållet borde sticka hufvudet i busken, för att ej behöfva låtsa om aila dessa facta. — — — Reaktionens koryfeer nöja sig ej med att ursäkta alla möjliga brott, när de leda till det stora; målet: godtycke, despotism, frihetens och med denna alla högre andliga sträfvandens nedtrampande; de söka äfven göra sina motståndare lika usla, som de sjelfva äro, faliande likväl härvid i den motsägelsen, att hos dessa framhålia såsom förbrytelser