Aftonbladet – 30 december 1852, sida 2

tad om den olyckshändelse, som träffat den store konstnären, går han dit och klappar på hans port. Ingen svarar. Han ropar, han förifrar sig och kallar med hög röst på grannarne och på betjeningen. ja ullkomlig tystnad. Han går att uppsöka en stege, som han uppställer emot fasaden af huset och försöker att gå in genom fönstret, men fönsterna äro hermetiskt tillslutna och försedda med starka luckor. Hvad var nu att göra? Hvar och en annan uti läkarens ställe skulle hafva afstått ifrån försöket, men Rontine var icke en man, som lät afskräcka sig för så litet. Med mycken möda nedsteg han i källaren, hvarifrån han med icke mindre möda banade sig väg till Michael Angelos rum, der han dels med godo, dels med våld tog vård om sin sjuke väns ben. Det var hög tid: den genom plågorna förbittrade konstnärn hade beslutat att dö. VIL Knappt hade Michael Angelo slutat Yttersta Domen, förrän Paul II, hvars ärelystnad synes hafva tilltsgit på samma gång som Michael Angelos snille och rykte, ätven ville i likhet med Sixtus IV hafva sitt eget kapell. Han lät således byggmästaren Antonio San Gallo uppföra detta nya monument och uppdrog åt Bounarotti dekorationerna och målningarne, med uttrycklig tillsägelse att välja sina ämnen ur apostlarneg, isynnerhet ur Sankt Pauli lefnad. Kapellet fick namn af Pauline, och Michael Angelo, som troget följde påfvens program, målade tvenne taflor, hvilka genom tidens åverkan, och det ofördelaktiga 1 uppställningen icke på långt när kunna jemföras med alfrescomålningarne uti Sixtinska kapellet. Dessa bägge tafior, som äro de sista arbeten i den