Aftonbladet – 19 december 1851, sida 2

ppträdde med den redan en gång förut hörda conertinon af Wieprecht, vid hvars i öfrigt ypperliga öredrag man blott kunde anmärka en eller annan ej ldeles ren skala, som ock, i hastigt tempo, för dragasunen lärer vara af största svärighet. — Tvenne nelodiska pjeser följde nu: Schuberts Ständehen amt Desdemonas bön: Deh calma o eiel, uti hvilka ir B. utveeklade sitt mästerskap i cantabilestylen. Detta gäller synnerligast om den första pjesen, som ill följd af en allmän önskan måste gifvas da capo. Ir B. slutade med variationer af Bergt, hvilka, i ikhet med hans öfriga nummer, f mkallade stornande bifall. Trvenne unga sångerskor, m:1l Nordblom och fröken Sandels, väckte ett lifligt intresse, säväl genom sitt rackra och uttryeksfulla romansföredrag, som genom mrexlingen af deras väsendtligen olika musikaliska ndividualitet. Den förra sjöng romanser af Josephon och Nordblom, den sednare af Lindblad och Meradante. Soiren börjades med en pianofantasi öfver ett moiv af Servais, komponerad och utförd af hr Kullin, om härmed gjorde sin debut för hufvudstadens pubik. Hr K. har gjort flitiga studier på sitt instrunent, saknar ej färdighet samt lofvar blifva en god pianist, sedan han förvärfvat sitt föredrag mera styl, nera korrekthet och elegans. Af hr 0. Byström, hvilken redan förr ej utan framsäng uppträdt som kompositör, förekom en duo för piano och violoncell, utförd af förf. och hr Arnald. Uti närvarande arbete har förf., enligt vär uppfattning, gifvit en lika skarp som träftande parodi öfser den barbariska formlöshet, som under romantikens egid sökt innästla sig uti den nyare musiken. Såsom kontrasterande motstycke härtill har pjesen en vacker och melodisk introduktion, hvari förf. tycks velat visa att fantasi ganska väl läter förena sig med sans och klarhet. Violoncellen har här bhufvudpar. tiet, hvilket hr Arnold utförde med ett serdeles spi rituellt föredrag. Ej utan intresse hörde man denna afton en blanc kapellets yngre violinister, hr C. Af. Zeller, som upp: trädde med en Andante och Rondino af Prume. H Z. visade sig säsom en framätsträfvande talent hvilken redan besegrat flera af instrumentets svårig heter och, i det han ger vackra förhoppningar fö! framtiden, förtjenade allt det uppmuntrande bifall sen egnades honom. Han tycks för öfrigt ega lycklig: anlag för den finare, graciösa genren oeh skall troli gen ansluta sig till Belgiska skolan. En Festsäng af Mendelssohn, sjungen af en di lettantkör samt ackompagnerad af bläsinstrumente och piano, gjorde ett föga festligt intryck, oaktad den var inöfvad med omsorg. Orsaken läg förnäm ligast uti de afvikelser i stämningen, som försporde ej blott mellan bläsinstrumenterna sjelfva, utan oc mellan dessa och pianot. Äfven tyckes sjelfva pje sen(sannolikt skrifven för nägon serskild tillfällighet je Mnn på större körmassor, än här funnos at tillgå. Fråga lärer vara om hr Billmans engagerande vi hofkapellet, hvarpå man desto förr torde kunna hop pas, som han derrid lärer tästat ganska billiga vil kor. Kåren skulle uti hr B. ej blott vinna en ut märkt virtuos, utan ock en ripienist, som under et flerärigt tjenstgörande vid Leipziger Gewandbausken serterna under Mendelssohns ledning förvärfvat si orkestervana. H. KE. H. Prins Gustaf bevistade soiren. —u—