Aftonbladet – 19 december 1851, sida 2

Hr Billmans 8oirc. Om det är obestridligt, att det majestätiska, det imponerande finner i tonerna sitt starkaste uttryck, så intaga ock bland de tonverktyg, som häraf äro mäktiga, orgeln och basunen det förnämsta rummet. Basunen — för att stadna vid detta instrument — har, såsom förkunnare af domens äskor, sedan urminnes tider hållits i stor ära; men först en sednare sid var det förbehållet att mildra strängheten hos denne instrumenternas jette, att hos honom väcka kärlekens, vemodets toner, utan att derigenom bryta hans kraft, utan att förvekliga den dänande metallklangen i hans stämma. Ty frågan är här ej om dessa basunens afarter, som genom en mera komplicerad mekanik förlorat i tonens genuinitet, hvad de vunnit i beuandlingens lätthet: vi tala nu blott om dragbasunen, i hvars natur nämnde dubbla egenskap är begrundad och hvars karakter den bereder mängfald, utan att störa dess enbet. Sällan hör man detta märkvärdiga instrument beandias på ant sätt, och, sävidt vi minnas, har, i artistisk uppfattning af dess egenheter, härstädes ingen uppnått hr C. F. Billinan, under hvars hand basunen utvecklar hela sin klangrikedom, från det väldiga fortet till det ljufvaste amabile. Ton och föredrag utgöra hufvudsaken i hr B:s spel, hvaremöt han mindre synes vinnlagt sig om passagefärdigheten, som på detta instrument ock är en blott bisak. Hr B:s instrument är till omfänget-tenorbasun; dess timbre liknar, till följd af rörens struktur, närmast basbasunens, och sålunda finner man tenorens behag och basens fullhet hos detsamma förenade, — kr B.