Aftonbladet – 9 december 1851, sida 2

Jett trappsteg för sig sjelfva till vinst och höga embeten, är det långt mera troligt, att han af deras råd och egen drift skall föras till det yttersta, och passera Rubicon. Skulle nu detta sednare inträffa, så tro vi jatt man, utan anspråk på en alltför profetisk Isiareblick, kan förutsäga, att mannen snart är Joåterkalleligen förlorad. Se här några skäl för denna tanka. Man har under den förflutna tiden haft tillI fälle erfara, att sedan farhågorna för den röda republiken och socialismen år 1849 hade gifvit öfverhanden åt det reaktionära elementet vidvalen till den sednaste nationalförsamlingen, så hafva de serskilda nyanserna af maJoriteten derstädes länge, gemensamt med presidenten Bonaparte, arbetat på en såkallad solution,., allt i en emot republiken fiendtlig anda; men i samma mån som det blef frågan om att hvarje af dessa fraktioner skulle oförbehållsamt uttala hvad den slutligen ville, befanns det, att de icke kunde komma öfverens, uttan råkade i häftig strid med hvarandra, medan den demokratiska republikens ledare förhöllo sig helt stilla och uppmanade folket latt göra likaledes och endast afvakta händelsernas utveckling, väl vetande, att republiken endast kunde vinna på splitet emellan dess motståndare. Hvad har frukten blifvit häraf? Folket, som i ett par år haft tillfälle att lugnt betrakta denna ärelystnadernas och de egennyttiga afsigternas försök att ömsom lurpassa på hvarandra, alltid med beräkning att spelet slutigen skulle betalas af nationen, har, i samma mån som det kommit underfund med intrigernas verkliga driffjedrar, undertiden mer och mer intagits af en känsla af förakt och vämjelse så för den ena som den andra af de agerande partierna, medan de demokratiske ledarne vunnit i aktning, just derigenom att de hållit sig passiva och på afstånd ifrån Jalla desa konstlade machinationer. En följd häraf är, om vi ej misstaga OSS, att då republikens egentliga anhängare inom landet vid utbrottet af 1848 ärs revolution ännu utgjorde ett iemförelsevis ringa antal, kanske blott några få tusen, så har detta antal under de sedermera förflutra åren så vuxit, att troligen mer än två milioner män nu finnas, som äro beslutne att försvara republikens bestånd med lif och blod, cch att detta antal till en stor del finnes blad den yngre generationen och dem som i egenscap at konskriberade tillhöra armeen. Men dana eldigaste delaf folket verkar derjemte ganska betydligt på en annan del, de obeslutsamme och dem som föras af händelserna. Om nu också denna republikanskt sinnade del af folket icke satt sig emot, utan tvertom bifallit och understödt en statskupp, som skett i den oinskränkta valrättens namn, så är det, så vidt vi förstå, derföre icke mindre säkert, att just dessa samme icke hafva den ringaste tillgifvenhet för presidentens person, utan tvertom i sjelfva verket missakta honom, och att han icke har det minsta rotfäste i folkets tillgifvenhet. Detta har man lätt kunnat höra vid enskilda samtal både med soldater och handtverkare och andra klasser. De anse Louis Napoleon icke ens såsom en verklig fransman och mena blott, att det icke skadar att låta honom hållas tills vidare, till dess hans mått är rågadt. Det bref af Felix Pyat, som vi för en kort tid sedan i utdrag meddelade i Aftonbladet, äri detta afseende, enligt vår tanka, i högsta måtto betecknande för det rådande tänkesättet om hans person. Under sådana förhållanden kommer det mycket an på, huru nationalgardet i Paris skall handla. Men äfven nationalgardets majoritet ör numera tillgifven republiken, och en gammal kavallerigeneral sedan Ludvig Filips tid, för öfrigt icke utmärkt hvarken såsom poltisk person eller militär, har icke den moralisk makt som drager med sig en kår af 400,0)0 personer; — och märkom det väl: armeen kommer aldrig mera att skjuta på natiowalgardet .! I följd af allt detta är det också ganska tvifvelaktigt, om Louis Napoleon vinner något genim de blifvande valen. Gårdagens tidningar medförde en berättelse, att presidenten til och med skall yttrat sin önskan, tt armötn antingen måtte afhålla sig från vaen, eller också inlägga blanka sedlar utan amn. Denna berättelse, om den bekräftar ig, utvisar, att presidenten i sjelfva verket ruktar sinnesstämningen om sig bland den af andets ungdom bestående armeen vida mer, in han litar på densamma; och om han deremte, såsom sannolikt är, icke kan afhålla ig ifrån att begå någon reaktionär och mot epubliken eller den fria valrätten riktad obeänksamhet under tiden, så kan det lätt hänla, att ban icke ens sjelf får majoritet vid let blifvande nya presidentvalet. Det är likväl bekant, att han uteslutande riktat sin förioppning om maktens bibehållande på det töd som kunde hemtas från en sådan majoitet, hvilken skulle få namn af Frankrikes otum, äfven för den händelsen, att en grundagsrevision ej kunde tillvägabringas och ett ådant votum således icke lagenligt kunde pptagas i räkningen. Under antagande af sistnämnde fall, eller tt valen icke utfalla gynnande för honom, terstår honom således endast den mekaniska Her disciplinära styrkans makt. Men hvad enna i och för sig sjelf kan hafva att betyda Frankrike, det har vid många föregående Mfällen visat sig och sednast år 1848. När nsåg mam väl en devuerad majoritet någonin starkare eller en thron mera befästad än början arv året 1848, då Guizot oförtäckt våade uttalla ordet: inga reformer mer! och inkesministtern Duchåtel hotade att låta skjuta i dem som deltogo i reformbanketterna? Och sväl hade denna thron, som innehades afen rste, hvilken ansågs för den finaste statsan och den slugaste diplomat bland hela n samtid, ramlat inom tre gånger tjugofyra mmar efter nyssnämnde hotelse, och — rumt för alltid! Huru kan man väl då föreilla sig, att en sådan person som Louis Naleon, hvilken har att tacka republiken för