Aftonbladet – 9 december 1851, sida 2

stinktlik afund, åtföljde af ett häftigt begär, icke att likna, utan att öfverträffa de gamle. Han intogs af ett ur djupet af hans själuppstigande gränslöst högmod i förening med en hemlig förtviflan öfver att vara förekommen af menniskor, hvilka, lyckligare än han, hade, för att: blifva odödliga, endast behöft kopiera efter naturen, under det att han,lefvande uti ett: sednare tidehvarf, var villrådig huru han skulle kunna göra något bättre. — Dessa tankar bidrogo att förbittra hans lynne, af naturen böjdt för enslighet och begrundande. Vid en ålder, då andra barn hängifva sig åt glädje och lekar, var han redan satirisk och folkskygg. Hvad skulle han väl hafva sagt, om han under sina vandringar uti Sanct Marci trädgård hade vetat, att en konstnär, af verlden dyrkad under namnet Raphael, fyra eller fem år förut skådat dagsljuset uti den lilla ttaden Urbino,?och att denne konstnär var den mest rena och fullkomliga inkarnation af detta sköna ideal hos de gamle, hvilket han så mycket afundades dem? — iy3 Lorenzo den praktälskandes arbetare, som voro långt ifrån att kunna gissa till de tankar, som hwälfde sig uti ynglingens hufvud, men som vrisste huru begärligt han uppsökte stenar, tillbjödo honom ett stycke marmor. Man lemnade åt hans eget val att deraf göra hvad han ville, äfvensom han fick fritt tillträde till trädgårdarne, när ban behagade. Utan att säga ett ord kastade Michael Angela af sig tröjan, fattade en mejsel och en hammare och började att med all ifver tillskapa ett hufvud af en Faun. Han öfvergaf nu Ghirlandajos verkstad, likasom förut Franciscos skola, icke utan mästarens stora missnöje, som uti honom haft ett verksamt biträde, men deremot till stor tillfredsställelse för eleyerna, som med glädje sågo en hattad rivals aflägsnande. (Förts.)