Aftonbladet – 9 december 1851, sida 2

fymerade stancer och fria Anacreontiska verser, värdige en Horatius och en Catullus. Man begagnade Platos språk, då man gjorde sin kur hos fruntimren, dogmerna diskuterades efter Åristoteles lära, sammansvärjningar uppgjordes efter Sallustii planer och man besteg schavotten emellan tvenne hemisticher. Lorenzo, den praktälskande, tillbedd af artisterna och förbannad af patrioterna, insöfde sitt fädernesland vid ljudet af sin lyra. Denne nye Nero — med undantag af den gamles grymhet — förqväfde under ett blomsterregn den sista enthusiastiska hänförelsen hos några få ädla fosterlandsvänner. Christi religion hade redan blifvit utträngd af hedendomen, och på Savonarolas bål skulle snart frihetens sista gnista slockna. Dante: och Michael Angelo äro de enda som sammanfattat den italienska nationaliteten. Den ena har sjungit vid dess vagga, den andra har gråtit vid dess graf. Men läåtom oss icke gå händelserna i förväg och innan vi bedöma mannen skola vi söka att rätt lära känna gossen. Jag sade då att Ghirlandajos lärjunge vid ett besök uti Medicis trädgårdar träffade några af sina vänner i stenhuggarne, som hade vaggat honom till sömn i Settignano. Man san väl föreställa sig huru väl han skulle blifva emottagen och att de skyndade att låta onom få beskåda allt det vackraste som det mproviserade museum hade att uppvisa. Michael Angelo betraktade med begärlighet lessa genom tidens åverkan stympade mästerstycken, som samtidens vördnad nu bemödade sig att återställa. Antikens skönheter gjorde djupt intryck på honom, utan att ikväl förblinda honom. Med den beundran han såsom konstkännare skänkte dessa dyrbara ålderdomslemningar, blandade sig emot nans vilja en hemlig grämelse och en in