Aftonbladet – 9 december 1851, sida 2

— Finska kollegialrådet, professoren af Ursin, er af Helsingfors universitets emeriti, afled den 27 November, 66 är gammal. Ett rart antiqvariskt fynd har blifvit gjordt i Åbo vid de gräfningar, som anställts invid Aura-än, föl att med huggen granit ersätta det fordna bälverket. Man har påträffat icke mindre än 400 mindre silf. vermynt, de flesta sä kallade bracteater. De flesta: pregel utgöres af aversen af en öppen krona och re. versen af ett upprätt stäende lejon. En del af myn ten lärer spolierats af de oförständiga arbetarne, : det de utbjudit myntet ät några dervarande guld: och silfverarbetare för 1 åa 2 kopek silfver stycket eller ock förskaffat sig valuta på krogen, men största delen eller omkring 360 hafva blifvit hembjudna kronan till inlösen. (Sv. T.) — På Kongl, teatern har Lord Byron ännu en gång gifvit folk, nemligen i söndags. De begge sista akterna med sitt shakspeariska tycke vunno synnerligt bifall; m:ll Jacobson och herr Dahlqvist blefvo inropade. — Till efterpjes förekom för första gången En supe: Paris, hvarpå det var meningen att debutanten herr Boström såsom värdshusvärd skulle sätta någon smak, och verkligen lyckades det icke också för honom vid ett tillfälle framkalla en skrattsalva hos publiken; men på det hela var denna dramatiska anrättning alltför tarflig, att de spelandes förtjenst skulle kunnat gifva någon haut gott deråt. Första representationen af Tidningsskrifvaren, på Mindre teatern i går, emottogs med mycket bifall. Fört:s, af föregående stycken kända lyckliga förmåga att intressera publiken förnekar sig ej heller i det närvarande, för hvars sammanhang och framgång hufvudpersonens egenskap af tidningsskritvare dock knappt hade varit ett nödvändigt vilkor; ty karaktersdragen hos det förevarande subjektet äro icke egendomliga för hans yrke, mutar kunna lika skarpt utpräglade förekomma ino andra kategorier. Molicres Tartuffe affische. rades icke såsom prestman, och när vår Blanche framställde en charlatan till Läkare, hade har det dramatiska färståndet att ställa honom viq sidan af en värdig medlem af samma kår. Det är sannt att det personliga i ifrågavarande stycke så bestämdt syftar på sitt föremål, att något annat än detta icke bör kunna träffas deraf; men den slutsats förf. efter framställ. ningen af sin tidningsskrifvares dåligheter kommer till, då han ber till Gud att vi måtte fö en bättre press än den vi nu hafva, måste, under ödmjukt erkännande af pressens närvarande ofullkomligheter och brister, kännas något svår för de män som hittillsdags egnat sina bästa och ädlaste krafter åt publicistkallet. UR