Aftonbladet – 9 december 1851, sida 2

Michael Angelos arbeten, att jag fattade ct oförsonligt hat till Torregani, hvilket gick s , vida, att jag icke kunde tåla att se honom långt mindre ville följa honom till England. I En ädel harm, lika värdig både den son ingaf och som erfor den. Det är sannt at Michael Angelo dagligen, kanhända ovetande begick ett nytt brott, som ådrog bonom sin kamraters hämnd och sina mästares afund. sjuka: den stackars gossen kunde icke hindrs sitt öfvervägande snille att vid alla tillfäller framlysa. En dag gaf man honom ett porträtt at ,kopieia. Då han fått kopian färdig lemnade har den i stället för originalet tillbaka åt den som lånat honom porträttet, hvilken, efter hvac jag tror, var målare och en af hans vänner. Ehuru kännare denne var, märkte han likvä icke skälmstycket. Döm derföre om hans förvåning, då anekdoten snart blef ett allmän talämne. Den elake klipparen hade låtit stycket blifva litet nedrökt, för att gifva de ett antikt utseende, hvilket gifver taflor et ökadt värde uti deras ögon, som bedöma en målning mera efter dess ålder, än efter dess förtjenst. En annan gång gick han arm i arm med sin vän Grandin uti Sanct Marci trädgård, der man med stor kostnad uppstaplade fragmenter af statyer och bas-reliefs eller, som Cellini sedan kallade dem, ett helt museum af gammalt skräp. Man var vid denna tidpunkt betagen af ett slags raseri att återuppväcka forntiden och att med latinska och grekisisa benämningar fullkomligt tillintetgöra den relan slocknande tar lienska nationaliteten. Carrig:s villa var förbytt till akademi; Angelo Politiar 0; Pico della Mirandola och Marsslio Ficinio, eleganta qvickhufvuden, förträffliga poeter, män meu en beandransvärd språkkunskap, omgåfvo rego, ten och afhandlade statsangelägenheterna uti pär.