Aftonbladet – 6 december 1851, sida 2

Så! sade den okända och mätte mig med en lång genomträngande blick, du tror kanske ej en gång att jag vet hvem du är?.. Men gif akt på den rusigas ord... Hon ser längre än både du och andra. Under ditt tak kommer aldrig min fot, men skynda dig att bjuda de gäster du vill se, ty inom kort är det för sent och din flyttning härifrån blir längre än du anar... Med ett gällt och skärande skratt flydde hon derifrån . ,. jag stod som fastnaglad . .. och nu, herr doktor har jag lemnat er klaven till min hemlighetsfulla sjukdom. Var det verkligen Försynens vilja att på detta sätt underrätta mig om min förestående död, eller har min svaga tro och blinda fördom gjort ett lösligt, af hämd och illvilja fildt yttrånde till sanning? — Qvinnan kände mig, jag är öfvertygad derom; ty jag fick sedan veta att hon en längre tid uppehållit sig i trakten ehuru jag ej sett henne förr, och slöt kanhända af mitt utseende, om hon ej baft tillfälle att höra det, med dylika äfventyrerskors sluga instinkt, till min benägenhet för svårmod och, om jag sjelf skall tillsiå det: grubbleri. on ville skrämma mig, för att hämnas min kanske oförtjenta tillvitelse... och ändå, trots alla de skäl mitt förnuft söker finna och uppställa för att tillintetgöra det djupa, oförk!arliga intrycket af hennes ord, kan jag ej motstå deras verkan. Alltid hör jag den olyckliga spådomen: din flyttning härifrån blir längre än du anar, som en dödsringning i mina öron, och sofvande, vakande ser jag mig sjelf som ett lik!... Det fins ingen hjelp, herr doktor, mot en sådan föreställning, den må komma från himmel eller helvete, och jag skulle nästan dag för dag kunna beräkna hur mycket af mitt lif som försvinner eller återstår, så tydligt känner jag huru krafterna aftaga. Till våren är det förbi, jag har då vaknat upp till en skönare sommar... Men, 0 min Gud! gif mig först er heligare längtan derefter! Rena mitt hjerta från de jordiska bekymren för dem du bäst kan hägna och beskydda, och låt mig en gång, inför ditt ansigte få återse dem, och alla. alla med hvilkas kärlek och godhet du glädt mitt lif! I Med dessa ord slöt den fromme martyren för en vek och liflig fantasi sin korta berättelse och ur de insjunkna ögonen talade i