Aftonbladet – 5 december 1851, sida 1

nenniska — att icke tala om någon hel klass —!te vars intresse icke är ohjelpligen förnärmadt.!m Iela nationen känner sig kränkt, till samvete, ld ill religion, heder, nationalitet, frihet, form-ld idsminnen — sårad i afseende på allt hvadlu len anser heligt och dyrbart. Och det ma-ltr eriella intresset är lika djupt kränkt hos hvarst ch en. Jordägaren och hans arbetsfolk, bor-Ik aren, soldaten, konstnärn, vetenskapsman-Id en, slöjdidkaren, köpmannen — alla äro ned-G ryckta genom de odrägliga utskylder man lagtld ippå dem, ända till den fattige Walacken,!k om lefde på afkastningen af några sviskon-F räd, dem han nu hugger ned för att slippallc etala den dryga skatten för dem. I andralst änder träffas hela folkklasser, som frukta förlv varje samhällsförändring; i Ungern finns ickeld en enda, som den visa österrikiska styrelsenY cke har genom sina landsfaderliga omsorgers v n f oragt derhän, att önska den mest fullständiga örändring. Ännu en sak är härvid att märka. Folken iro skonsamma och ädelmodiga; de kunnalh öfverse månget misstag hos sina styresmän,b så länge förtroendet till dessa ännu finnesb qvar. Men är förtroendet en gång utplånadt,k lå förmår ingen makt på jorden att återknyta! något varaktigt band emellan styrande ochlr styrda. Och just detta är händelsen nu i Un-n gern. Det har rönt så mycken opålitlighet.nr så mycken orättvisa hos sina herrskare, attd tron på deras moralitet är fullkomligt utrotad, lv att det anser lag och rätt omöjliga under dettalj väldes fortsatta tillvaro. Och huru skulle väljs förhållandet kunna vara annorlunda? Hvarlc dag bringar ny falskhet, nytt svek i ljuset;lt hvarje löfte har visat sig vara en osanning. l! det kejserliga ordet räknas lika med en men-ls ed, och till råga på allt har man öppet låtits förstå att Habsburgarne vilja hafva mynt, menls icke tillgifvenhet. Likasom tzaren äterinsattjt Habsburgarne hos oss, likaså återinsatte Monkle en gång Stuartarne hos er; men tron på de-l: ras moralitet var försvunnen — och hvar äro del nu? ... I sanning, det gifves mer än en lik-c het emellan de begge ländernas öden. Vill äro nu i samma belägenhet som England ef-l! ter 1665. Men tiden fortgick. Äfven värtl: närvarande skall icke räcka länge. Historiens upplyser att restaurerade dynastier icke hafvals nägon framtid. Men efter hvad som händt il! Ungern äga ej heller några monarkiska kom-lz binationer der någon framtid. Må derföre österrikiska huset, förlitande sig på sina bajonetter och sin tzar, stolt förtrampalt de suckande folken; jag vet att vår tids krigshärar icke likna medeltidens legotrupper — jag vet att ljuset har spridt sig äfven bland dem; men hvad jag har att tillägga, om än det sista, är icke det minsta. Det är deltagandet för oss, icke blott hos hvarje förtryckt nation, utän äfven hos-hvarje fris; det är deltagandet hos den stora anglosaxiska stammen, hvars skickelse synes vara att rädda den undertryckta menskligheten, och hvars yngre broder sändt ett krigsskepp att föra mig ur fångenskapen, sedan den äldre höjt sin mäktiga röst till min förlossning, och nu, efter min ankomst till dessa lyckliga stränder, he-! drat mig med en uppmärksamhet, hvartill häfderna nästan sakna motstycke, — och dettal just i samma ögonblick då de blodbefläckade Habsburgarne, rasande likt vanmäktiga barn, läto spika upp mitt namn på galgen. Jag finner mig ej skymfad derigenom; min heder beror icke af habsburgisk dårskap, habsburgiskt raseri. Det ligger snarare någon ära uti tanken att hatas och fruktas af blodiga despoter, dem folken förbanna. Jag ger det löftet att göra allt hvad jag kan för att förtjena detta hat, denna fruktan. Jag har den äran att representera en princip, och när den anglosaxiska stammen hedrar mig med sitt ädelmodiga deltagande, uttalade den sig till förmån för denna princip. Habsburgarne hafva spikat upp den på galgen genom bödelns hand. Det är ett hån, en utmarving af en förmäten tyrann mot verldens allmänna tänkesätt; ett hån öfver ert deltagande, gentlemen; ett hån öfver den ädelmodiga sympati, hvarmed mitt fäderneslands öde har blifvit hedradt af detta frejdade folk. Jag fruktar ej att motsägas om jag påstår att det vore en brist på erkänsla. gränsande till en förolämpning mot engelska folket, om jag trodde er sympati icke vara mer. än en flygtig känsla i ädla hjertan. Nej, M. H., jag vet mycket väl att engelska folkets deltagande icke är någon obetydlighet. Ha Englands folk en gång valt sin riktning, har det en gång egnat sitt deltagande, vändt sin Itanka åt någon föresats, så skall det utföra den, bringa den til något praktiskt resultat. IDenna karaktersfasthet, denna outtröttliga ihärdighet i hvarje stort och ädelt syfte, är den verkliga orsaken till ert lands öfveriägsenhet. lJag kan alltså lita derpå med tillförsigt. Varen öfvertygade att äfven jag anser en revoIlution för en ganska stor olycka; men tillika måste jag bekänna att ett förtryckt folk, som Iser hvarje annat medel till sin räddning slå Ifelt, äger rätt att göra revolution. Englands folk kan ej annat än erkänna denna sanning, lemedan det är från den, som Englands frihet och storhet härleda sin praktiska fram-Jgäng. Och jag kan ej annat än påstå att mitt ;leget förtryckta land äger samma rätt. Jag har sett mig nödsakad att framhålla detta så-Isom ett factum, för att till sitt rätta vanvärde reducera tyrannernas och deras sakförares misstydningar. Såsom sådana måste man be;Itrakta alla dessa förespeglingar om anarki, som skulle hafva funnits i Ungern — om lättIsinniga uppviglare, som smidde brandstiftande -Istämplingar emot nabostaternas lugn — om min I despotiska styrelse, som skulle genom skräckvälde trugat Magyarerna att gå ditjag ville — Joch alla de öfriga utslitna fraserna, hvari men-Jniskoslägtets förtryckare äro så oöfverträffliga. Nej, Ungerns jord var aldrig jordmånen för Jsammansvärjningar. Ungerns folk hade aluldrig hvarken önskan eller anledning att taga Idel i de nya läror, som störa sömnen för da s mäktige på jorden. (Hör!) Vi hafva kämpat ,Järligt och öppet, med sanningens och rättvisans vapen, för folkets sociala och politiska ,Ifrihet, likasom j sjelfve kämpat för alla de -Istora reformer, hvilka blifvit ert lands värn I mot sådana skakningar, som aldrig uteblifva, tinär lugna framsteg, lugna förbättringar icke tjärligt unnas öppen väg. Vi fullföljde våra rer former fredligt; vi begagnade oss af de tillfallen. gom skickelsen erhiöd. Hos oss skedde