Aftonbladet – 5 december 1851, sida 1

uryddbod 1 DUSCS 1: 24 TIM BPEUTIITITIBRE LAT YIN SANIS OODe inlemnade sednast kl. 8 e. m. afgångsdagen. Frakten betalas bärstädes. Kossuth i Birmingham. (Forts. fr. gärdagsbl.) Den tredje grunden för min förhoppningla utgöres af mitt fäderneslands forntidsminnen.v Ungern har förut sett mången storm, — ochlf ändå lefva Magyarerna, och ändå står Buda.ld Det gafs en tid, då halfva landet var underih turkiskt välde, och den andra hälften beherr-d e f n 8 18 8 t skades med jernspira af sådane bödlar, som våra dagars Haynauer — eller rättare sagdt deras herrar — tagit till mönster. (Bifall.)li Rysligheterna vid Arad stå icke på första si-l dan af Habsburgska husets krönika, — ochle ändå lefver Magyarernes stam. (Bifall.) Hu-lr set Habsburg har under mer än tre dystralr århundraden mot oss uttömt svekets och detlt öppna våldets alla medel, — det har un-lö derblåst vår tvedrägt, förgiftat våra seder, un-lt dergräft vår nationalkaraktär, bortsnappat vårl! frihet, beröfvat oss våra rättigheter, — det har utarmat, försvagat, förtryckt oss; — ochi ändå har vår nation icke förgåtts ännu. (Lång-! varigt bifall.) -Det enda snillet inom Habs-l! burgska huset (men den gamle, icke den moderne Frans Josef) rufvade i sin kraftfulla själ föresatsen att förtyska Ungern och samman-l: smälta det med sitt kejsardöme; — och vårt I folk, vår nationalitet, redan förvisade till fat-j tigdomens hyddor genom den otacksammaij Maria Theresias svekfulla anslag, reste sigl med förnyad kraft ur eldprofvet. (Bifall.)li; Och äfven vi, de svaga telningarne af mäktigare tider — när vi för tre år sedan begärde li ingenting annat än fred, på det att folkets outtröttliga flit måtte få utrymme till alla del förbättringar landet påkallade, — äfven vi hejdades vid dessa framsteg genom fortsatta lidanden. Vi misstänkte icke någon trolöshet, l någon konungslig mened; vi ville icke misstänka, äfven då vi hade bordt göra det; ochl så stodo vi oberedda på de faror, som hopade sig omkring oss. Nu anföllos vi — ochj veten huru vi anföllos; huru vi voro afsöndrade från hela den öfriga verlden, och ack, öfvergifna af hela verlden! — utan bundsförvandter, utan krigshärar, — jag kallar ej så fyra svaga hopar, uppblandade med förrädiska beståndsdelar, som uppgåfvo våra fästen. Och ändå: utan penningar, utan vapen eller andra krigsförråder, drefvo vi tillbaka det orättvisa anfallet, ja, slogo angriparen så, att han nödgades fly att vid tzarens fötter tigga hjelp till sitt gudlösa förehafvande. Han fick den; men han måste betala den med alla sina förhoppningar, med hela sin framtids ära, oberoende och värdighet. Hvem skulle tro att ungerska folket äger sjelf någon framtid, sedan detta kunnat ske? Jo, det äger en sådan, och betryggad just i följd af de medel, som blifvit begagnade till dess förtryck. Medan Habsburgska huset, genom beskaffenheten af sin seger, och genom sitt sätt att begagna den i Ungern, i Wien, i Prag, iltalien, har dömt sig sjelf till säker undergång; medan det, just genom denna seger, ådagalagt att dess makt saknar all varaktig grund, — har för Europa blifvit tydligt att såväl Ungerns sjelfständighet är ett vilkor för Europas trygghet, som att Ungern äger lifskraft inom sig och kraft att försvara sig. Medan Habsburgska huset gjort sig främmande för hvarje folk, kränkt hvarje stam, hvarje intresse, och uppretat emot sig hvarje känsla, i Slesvigholstein som i Rom, i Hessen som i Konstantinopel, har ungerska folket fått till bundsförvandter de millioner, som nyss stridde emot oss på lif och död, hänförda af en bedragen frihetskänsla. De veta alla nu, att deras egen frihet är förenad med vår, att det förtryck som träffat oss blott är redskapet till deras egen träldom; och de tråna lika mycket efter vedergällningens dag som vi. Kan någon tro på allvar, att de jemte Magyarerna undertryckta Böhmarne, Polackarne, Kroaterna, Slavonierna, Dalmatierna, Walacherna, Servierna, Lombarderna och Venetianerna, — kan någon tro att dessa blodigt förnärmade fo:k skulle låta sammansmälta sig at Wiens alkemister i det gemensamma slafveriets degel? ... Alkemister med annan talang, män, sådana som Josef II, hafva gjort försöket med oss Ungrare en gång förut, men fåfängt. Och Tländå hade Josef någonting att gifva i vederlag mot förtyskningen: han ville afskaffa Nifegenskapen, skänka samvetsfrihet och tankefrihet — likafullt misslyckades han. Men hvad har Frans Josef att gifva? Förtryck inrikes, skymf och förbannelse utrikes, halfannan milliard statsskuld, en annalkande bankrutt, tobaksmonopolier, tunga stämpeltaxor, taxor på lifsmedel, och alla de öftiga ärofulla påhitten att utmergla ett folk. Dessa äro hans gåfvor. Och när knotet ötver dessa föräringar, i trots af krigsrätter, bödlar och belögringstillstånd, blir så högljudt att det märks äfven i den kejserliga borgen: huru tron j väl, M. H., att det tröstande svaret lyder? Jag skall upprepa det ordgrannt efter de Wienska statsmännens förnämsta organ; det lyder så: Det sägs att Magyarerna äro missbelåtna, Det känna vi ganska väl; men vår mening var icke att se dem belåtna, utan att se dem betala.o Förfärligt! Detta ord lägger nyckeln till den oafvisliga framtiden i er hand: österrikiska huset vill icke blifva älskadt, utan be