Aftonbladet – 4 december 1851, sida 1

frågade jag med en klentrogen blick på den sex qvarters långa körsvennen, som presenterade sig i grå vadmalsrock och röd toppmössa, alldeles som jag tänkt mig en tomt gubbe. Han? frågade fadren tillbaka, hörbart både stött och stolt. Sitt upp pojke och visa at du lärt dig sköta tömmarna af din egen far! ar bara tre år när han körde första vagnen under min tillsyn — har fyllt nio sen dess... . Glöm inte att låta pusta ett grand innan du kör uppför Tvärhallarna, annars stå de nog ut att trafva friskt; men se om dem som en karl, när du kommer fram. Brödet ligger öfverst i hösäcken. Piskan i högra hand, pojke! Har jag inte förbjudit dig att vara vensterhändt? Så, nu kan det gå... och doktorn vara trygg! Adjö och lycksam resa!s Jag for åstad och hade ingalunda skäl till missbelätenhet med hvarken hästar eller kusk; det skönjdes grannt att båda voro vana att kampera tillsammans, och jag skulle gerna öfverlåtit mig åt den behagliga känsla af fullkomlig passivite, som nästan alltid intar mig när jag tryggt och beqvämt gungar i en lätt vagn, om icke tanken på grufpredikanten Widen hållit mina känslor i spänning. Efter brefskrifvarinnans ord, att hvar och en skulle kunna visa mig hennes bostad, var jag öfvertygad att den måste finnas i närheten — och ännu icke passerad, emedan ingen gård varit synlig sedan vi lemnat skjutsombytet bakom 0ss. Ha vi ännu långt til kyrkan och prestgårdarna?, afbröt jag efter en stund tystnaden. sJa vass! Ett och ett halft mil. Så långt! Hur är det möjiigt? Då komma vi ju till nästa gästgifvaregård, efter hållet inte är sju fjerdingsväg och vi redan måtte ha farit öfver en hal ?a