Aftonbladet – 4 december 1851, sida 1

f ——— a 4 dem — eller att den politiska emancipation, ll som förvandlade privilegiernas stängda sal till; den gemensammma frihetens öppna tempel: — eller att den stora grundsatsen afjemnlikhet i rättigheter och skyldigheter — skulle nåsonsin förenas med minnet af mitt anspråks-! ösa namn; — icke att det skulle blifva min: kallelse att anföra Ungern i en jettestrid, soml: blott för ett ögonblick, ja — med orubblig! förtröstan till Gud svär jag det — blott för! ett ögonblick kunnat öfverväldigas aftvå stora kejsardömens förenade makt, derigenom vatt de skaffade sig till bundsförvandt en förrädare inom våra egna leder. Icke kunde jag då förutse, att det en dag skulle åläggas mig att anföra Ungern i denaa strid, hvilken i trots af dess misslyckande för ögonblicket, ändå skall gifva dödshugget åt feodalismens träldom, blifva vändpunkten för åtminstone halfva det europeiska fastlandets framtid, och mana folken öfverallt till väpnad förening emot enväldets förbund (hör, hör). Dessa och dylika föreställningar kunde omöjligen ingå i mina ungdomsdrömmar. Jag visste för väl att det icke är menniskan beskärdt att sjelf välja sin ställning i verlden, och att det endast tillkommer henne att med; redlighet fullgöra hvad Försynen ålägger. Sålunda dröjde jag belåten vid den tankan, att Verldsordnaren der uppe känner bäst sjelf hvad tjenst den ringaste sten i den stora byggnaden skall göra; och jag sökte blott att förbereda mig till hvad som kunde blifva min bestämmelse. I denna mening hade jag häfderna till lärare. Väl kom den klassiska fornålderns stora mönster mitt hjerta att klappa för ädla syften; men forskningsbegäret ledde mig att skåda bort från gruset af den fallna storheten, från förgängelsens sorgliga minnesvårdar, för att spana efter någonting lefvande, som kunde lära äfven oss att lefva. Det var då mina blickar föllo med förundran på den Anglo-Saxiska stammen, detta lefvande under för begge jordhalfvorna, och på detta frejdade Albion (Högljudda bifallsrop). Hitåt hade min uppmärksamhet dessutom blifvit vänd genom den öfverraskande likhet i statsinrättningar, som ej kan undfalla häfdforskaren vid betraktandet af Anglosaxernas och Magyarernas fordna öden; hitåt drogs min forskningshåg vidare af det factum, att äfven här röjer sig den farliga åkomma, som från herrsklystna eröfrare gått i arf hos den europeiska statskonsten, nemligen lystnaden att centralisera all myndighet, eller att i folken blott se omyndiga och fånar, som påkalla styrelsen äfven i sina mest enskilda angelägenheter; — men äfven af ett annat factum: att denna åkomma icke här utrotat municipalväsendet, utan hvilket jag anser verklig folkfrihet icke kunna finnas, och vid hvars frånvaro all ministeriell ansvarighet och all parlamentarisk allmakt endast äro ömkliga vederlag. Men hvad som kraftfullast vände mina blickar till England, var detta lands beundransvärda öfverlägsenhet i så många hänseenden; jag spanade efter källan dertill, och fann den, — icke uti edra institutioner, emedan dessa, lika litet som andra menskliga verk, kunna i alla hänseenden vara fullkomliga, utan i den allmänna anda, som här genomgår hvar och en af dessa institutioner. Såsom Guds ande vid skapelsen sväfvade lifvande öfver vågorna, så fann jag denna allmänna anda vara själen i den frihet j åtnjuten. Jag fann icke England fritt, derföre att det är mäktigt, ärorikt och stort; men jag fann det mäktigt, ärorikt och stort, derföre att det är fritt. (Högljudt bifa!l.) Så har England i lång tid varit föremålet för min beundran och vördnad, och så storartad var Britannias bild i min själ, att när ödets sällsamma lek nyss förde mig till edra kuster, kunde jag knappast qväfva en viss ängslan vid annalkandet dit; jag hade ju så ofta märkt att äfven det stora vinner vid att skådas på afstånd, i prakten af perspektivets harmoni, och jag bäfvade vid tankan att det storhetsskimmer, hvarmed England omgafs af min inbillningskraft, skulle minskas af verklighetens grannskap. Men med tjusning måste jag försäkra att detta England visar öfverallt en sådan prägel af sann storhet, och en så grundfästad varaktighet i denna, att äfven så högspända förväntanden som mina blefvo vidt öfverträffade af verkligheten. Men hvad som mest af allt hos er mäktiga nation väcker främlingens beundran, är att han i moraliskt, socialt och materiellt hänseende märker ett oeafbrutet framåtskridande, — att huru stora segrar den engelska civilisationen redan har att visa verlden, så öfvertygas man att de blott äro ett enda steg, om än ett jettesteg, mot hvad som här måste väcka efter