Aftonbladet – 28 november 1851, sida 1

Om natten blef ett starkt åskväder, ehuru jag mindre hörde dundret, än såg de täta blixtarne, som korsade hvarandra öfver den höga bergåsen, hvilken syntes på långt afstånd. Följande dagen, som uppgick ren och klar, tog jag afsked af min stumma värd, som redan försport betydlig lindring af den påbörjade regimen och säg mindre olycklig ut än man skulle tro. Resan gick i raskt traf, och när vi kommo till gångstigen, som lilla Stina hade utvisat, bad jag kusken beta der, medan jag uppsökte soldatens stuga; men innan jag ännu hunnit lemna vagnen kommo ett par karlar gående inifrån skogen. vÄr det icke här i grannskapet, som den gamle, blinde Svärd bor? frågade jag. Har bott, herre! svarade den ene af karlarne, med en höflig helsning. Åskan slog ned i hans stuga i natt, och som den låg alldeles enstaka, visste ingen menniska af något, förrän ett par vedhuggare i morse fingo se de rykande grushögarne.n vÄn han och flickan?, frågade jag med orolig aning. Man har funnit bådas halfförbrända lemningar och, besynnerligt nog, detta silfvermynt oskadadt bredvid flickan. Gud vet hur hon fått det; men emellertid är det nu deras enda begrafningshjelp., Jag såg på myntet, och igenkände det. Här är litet mer, godt folk, sade jag; åt dem få en hygglig begrafning. ,Skall ske, herre. Heder och tack på de dödas vägnar!p