Aftonbladet – 26 november 1851, sida 3

Dagsmödan ha, nattvakan, arbetet Fätt på vår lott; — men dertill också makten, Den obemärkta, tysta, stilla, jemna, Som dageligen, stundeligen rycker, Lik droppans fall, allt närmare till mälet. Och när vi äro der, dä är vår tid Att stiga, er att sjunka äter Till jemnhöjd — kanske ock till botten! — — Denna för karakterens utveckling i så hög grad vigtiga monolog har icke allenast blifvit stympad så, att föga mer än hälften deraf återstår, 1 det långa stycke:: cch alla starkare uttryck deruti blifvit helt och hållet borttagna. Hvad som deraf återstår, framsäges äfven af hr Almlöf så matt, så utan energi, klippande med ögonen och skelande under luggen, likasom vore meningen, att Göran Persson skulle framställas icke blott såsom en gemen skurk, utan tillika äfven såsom en feg usling. Resultatet af hela denna travestering är naturligtvis också, att Göran Persson, långtifrån att framträda såsom en man, sådan förf. uppfattat honom, och sådan att åskådaren uti hans personlighet kan finna någon rimlig förklaring till det välde han utöfvat och till en del ännu utöfvar öfver en konung sådan som Erik XIV, fastmera på scenen endast framstår såsom en vidrig usling, en högfärdig stackare, hvars ingripande 1 handlingen, så som det sker, måste förefalla åskådaren lika onaturligt, som sjelfva hans närvaro på scenen är för honom nästan utan afbrott motbjudande. Vi hysa för god tanke om hr Almlöfs eget omdöme såsom skådespelare för att kunna föreställa oss, att denna misslyckade och vidriga, emot den sanna karakteren så helt och hållet stridande uppfattning af Göran Perssons roll vore hans egen. Den enda förklaring, likasom den enda ursäkt för hr A., som vi äro i stånd att finna för ett sådant våldförande af författarens skapelse är, att hr A. blifvit af direktionen ålagd att framställa Göran Persson så som han gör. Och rättvisan emot den nuvarande direktören fordrar här det erkännande, att uppfinningen i detta fall icke är hans. Den tilihör egentligen hans företrädares hr frih. Hugo Hamiltons styrelse af scenen; ty redan vid styckets första uppsättning begicks samma underslef i afseende på denna roll. Det anmärktes äfven redan då; men då arbetet icke ännu vid den tiden var genom trycket kändt i sitt oförfalskade skick, kunde travesteringen icke förefalla allmänheten i så hög grad stötande som nu, då hvar annan åskådare läst stycket och icke kan undgå en känsla af harm, när han på scenen endast återfinner en karrikatur af den Göran Persson, som han hos författaren lärt känna. Också lärer författaren icke hafva underlåtit att redan vid det första uppförandet protestera emot denna misshandling af hans arbete, ehuru förgäfves. Så väl den afgörande vigt, som Göran Perssons roll har för hela sorgespelets rätta uppfattning, som äfven aktningen för en eljest utmärkt skådespelare, hvilken allmänheten icke kan annat än med ledsnad se använd för att vanställa, 1 stället för att sannt och värdigt framställa en tragisk karakter, har föranledt oss att något omständligare uppehålla oss vid detta ämne. Ingenting skulle mera glädja oss och den teaterbesökande allmänheten, än om direktionen ville åstadkomma en rättelse i det förvända sätt, hvarpå den ifrågavarande rollen gifves, och som den nuvarande direktionen på visst sätt kan anses endast hafva ärft såsom en tradition af sin föregångare. Manl skulle härigenom äfven bäst och säkrast vederlägga den misstanke, som eljest ty värr måste synas vara alltför väl grundad, att det ir af politisk skuggrädsla och af courtoisie: för öfre amfiteatern, som man både företagit och vidhåller travesteringen. Hvad åskådarne den ifrågavarande delen af salongen angår, så bör direktionen dessutom numera hafva öfvertygat sig, att den icke har något af dem att befara. Ty de akta sig noga att gå dit, vär Erik XIV gifves, Göran Persson må vara örklädd eller icke. Det sätt, hvarpå titelrollen utföres af hr Jahlqvist, är utmärkt af de förtjenster likasom af de brister, som i allmänhet tillhöra ans skådespelareskap, och hvartill vi nog orde få tillfälle att framdeles återkomma. 3land de öfrige biträdande förtjenar fru Bergnanson företrädesvis att med loford omnäm-l. vas för det utmärkta sätt, hvarpå hon återgifit Katarina Jagellonicas, visserligen icke särleles betydande, men dock genom det skifande stumma spel, som hennes läge fordrar, ätt svåra roll. Nör man ser, huru fru Bergnanson fyller de roller, som direktionen ätj. wenne så sparssmt anförtror, kan man icke indgå att fråga sig, hvarföre direktionen så ällan i någon mera betydande roli använder) lenna obestridligt stora och framåtgående taang. Styckets yttre utstyrsel, likasom dess intuderande, lemnar åtskilligt öfrigt att önska. Je gestalter och drägter, som t. ex. i slutet f första akten skola föreställa den praktäl-; kande Erik XIV:s hof, äro sådana, attåskå-i laren snarare måste taga konungens omgifing för lakejer och tjenstepigor, än för hofnän och hofdamer. Huru skulle man väl unna tänka sig, att någon af dessa qvinliga igurer skulle våga nalkas konungen och räcka ionom hand och bukett? Och dock utroparli konungen, sedan de så kallade damerna tagit var sin af de så kallade riddarne, och han! jelf blifvit stående ensam: O förödmjukelse — och mig tog ingen! ; Ett utrop, hvilket hvar och en som läser , tycket, finner tillräckligt motiveradt, och som jelft derjemte till en del just uttrycker moIvet för konungens omedelbart derpå följandels andlingssätt (att nemligen sjelf räcka Katrina Månsdotter sin hand), men hvilket nu för skådaren icke allenast förefaller oförklarligt. itan nära gränsande till det komiska. Då man idare uti en hufvudroll förnyade gånger hör ådana meningslösa förvexlingar af ord, som . ex. verkliga i stället för vekliga, jäjvar il. tället för ;vädjar,, Upsalas berg (!) i st. f.i. less sborg och dylikt, utan att rättelse ens öres till en annan representation, då må det äl slutligen ursäktas om någon skulle tycka,