Aftonbladet – 26 november 1851, sida 3

Man nar sagt Oss, att denna nogre synpunkt vore — den politiska. Det skulle måhända hafva sårat några ömtåliga öron på öfre amfiteatern och på första raden, att höra Göran Persson dundra fram sitt oförsonliga hat .Jemot aristokratien, eller obehagligt afficiera ömtåliga nerver, att se den rasande Wasakonungen söla sin hand med aristokratiskt blod; och sådant borde icke en kunglig scen låta komma sig till last. Pjesen hade till och med rätteligen aldrig bort gifvas; den blef antagen genom en oförsigtighet, ett förhastande, under infiytelse af den beklagansvärda liberalismen ofvanifrån och det plebejiskt-estetiska omdömet hos en intendent för scenen, hvilka år 1845 olyckligtvis råkade att samverka. Men nu, sedan både liberalismen och det estetiska omdömet småningom upphört att hafva någon inflytelse och reaktionen mot bådadera vunnit så vackra segrar, nu borde I scenen äfven vara rensad ifrån allt demokra-Itiskt och aristokratfördömande otyg. Så ungefär hafva vi hört nedläggandet af Erik XIV förklaras. Och förklaringen syntes så väl bekräftas af omständigheterna, att det II verkligen var en öfverraskning för allmänheIten, när man under den sistförflutna veckan helt oförmodadt fick återse stycket på den kungliga scenen. Att man hade hr Dahlqvist latt tacka för detta återseende minskade icke Inöjet deraf. Men om politiken efter riksdagens slut om-Isider medgifvit en eftergift för recettagarens ;lönskan i afseende på styckets återupptagande tlpå scenen, så måste man dock beklaga, att Iden icke ännu velat medgifva dess uppförande i oförfalskadt skick. Vi kunna åtminstone icke annorlunda än såsom en dramatisk förI falskning för politiska ändamål anse den vidunderliga travestering, som man på den Kungliga teatern tillåter sig af hela Göran Perssons Iroll och karakter. Denne Erik XIV:s kanIsler, hvilkens roll i stycket täflar i vigt med sjelfva konungens, har författaren väl låtit framstå såsom genomträngd af ett outsläckligt hat till den adeliga aristokratien, såsom stolt, läregirig, hämdlysten, ja rå och hård, när det Igäller att få tillfredsställa detta hat, men derIföre ingalunda såsom något vilddjur, eller såsom en blott simpel skurk. Göran Persson är icke allenast en verksam och slug statsman, en klok och pålitlig rådgifvare; hans Ihjerta är äfven öppet för ömmare känslor, loch hans samvete är icke döft för pligtens Ibud. Han är i sina husliga förhållanden en Igod make och en huld fader, han är vidare Ien varm fosterlandsvän och derjemte äfven för Isin konung en både trogen och modig tjeTnare; när farorna skocka sig kring hans herre, I känner han sin pligt att ställa sig vid dennes Isida, ehuru anande att det skall blifva hans legen undergång, och sliter sig för detta änI damål ur de sinas armar, för att likväl snart Iderpå med otack af sin egen herre uppoffras. ) Denna sannt tragiska karakter af en mäktig ande, som beherrskas af fe väldsam lidelse, men som derföre icke upphört att vara menniska och hysa menskligt Nädla känslor, låter nu den kongl. teaterdirektionen genom hr Almlöf framställas såsom en gemen bof, snarlik en Shylock eller en Frans Moor, hvars vidriga uppsyn äfvensom hela skick och hållning genast gifva intrycket af en förhärdad och feg skurk, med hvars hela väsende de ofvannärada dragen af ädlare känslor förefalla helt och hållet oförenliga. Också har man icke skytt att utesluta eller förändra sådana ställen, der dylika vackrare drag förekomma. Sålunda har man t. ex. ur samtalet mellan Göran Persson och hans hustru i början af tredje akten uteslutit den milda förebråelse, som författaren här låtit hustmn göra honom make och husfader,, numera icke ville höra på hennes tal om hushållet, eller att han, ssom var en så huld fader, nu endast tankspridd och liknöjd emottoge den jollrande sonen, som hon räckte honom. Och i stället för att i 5:te akten förf. låter de båda makarne skiljas först efter en lång omfamning, låter man på scenen Göran Persson stöta hustrun tvärt ifrån sig utan något det ringaste tecken till känsla äå hans sida. Dock har man icke kunnat utplåna alla ställen, der sådana handlingssätt förekommer derföre på scenen skering och hela yttre väsende. söker framställa Göran Persson vida afskyvärdare än han i sjelfva verket är, utan att synnerligen låta besvära sig af den motsägelse hvaruti hans karakter härigenom råkar med sig sjelf, har man likväl å andra sidan icke aktat för rof att äfven borttaga eller förringa uttrycken af sjelfva den passion — hatet emot aristokratien — som är det mest framstående draget i hans karakter och förmodligen tillika just varit sjelfva anledningen, hvarföre man eljest ansett sig behöfva göra honom så afskyvärd som möjligt. Sålunda beGöran Persson i detta afseende uppenbarar sitt från scenen framsäges, att den knappast är igenkännelig och på intet vis ger något erså vidt vi förmå, söka godtgöra den försumsöka komma såväl direktionens som allmänhetens minne till bjelp med den rätta lydelsen af den ifrågavarande monologen. Den förtjenar verkligen, såsom ett litet mästerstycke i karaktersteckning, att återställas till sin rätta läsart. ; gående konungen låter undfalla sig, i detoo Sture, utropar Göran Persson: Den njuta vill, må visligt ila, ... O lefnadsvishet i en konungs mun! Den egnar er, j svaga qvinnosjälar! Än mer er, svaga, er, försvagade, Förqvinligade uti mannabröst, J hofmän — halfmän — infusionskräk I majestätet — blötdjur, som flinkt svingen Fas FN pr oo RR derföre, att han, som var en så deltagandel hjertats drag förekomma, och Göran Perssons icke sällan i en onaturlig strid med hans maUnder det man således å ena sidan genom borttagande eller försvagande så vidt! möjligt af hvarje uttryck för ädlare känslor finnes redan den första monologen, i hvilxen. hbjertas innersta och utgjuter sin vredes skå-l lar öfver det hatade föremålet, till den grad! stympad och matt, sådan den af hr Almlöf forderligt uttryck åt karakteren. Vi vilja här, melse, som hr A. i detta afseende begår, och. Upprepande de sista orden, som den bortsamma han aflägsnar sig i sällskap med Nils