Aftonbladet – 26 november 1851, sida 3

Teater. x Börjessons Erik XIV har omsider efter flerårig hvila blifvit ånyo upptagen på den kungliga skådebanan. Det hör till det egna sätt, hvarpå den nuvarande direktionen för kongl. teatern vårdar sig om den inhemska dramatiska litteraturen, att det enda svenska sorgespel af utmärktare värde, som i mannaminne gått öfver tiljorna, under ett halft årtionde öfverlemnas åt glömskan, under det att man i stället med få undantag fyller repertoaren med öfversättningar af utländska arbeten, merendels valda i högen, med föga urskiljning och såsom det synes utan kännedom ens om det bättre. Och detta oaktadt det fosterländska sorgespelet redan vid sitt första framträdande, trots oful!komligheterna i dess uppsättning, af allmänheten emottogs på ett sätt, som gjorde dess framgång icke blott otvetydig, utan — man kan väl säga det — till en lysande. Tvenne riksdagar hafva sedan dess under nära årslånga tiderymder ökat teaterbesökarnes antal i hufvudstaden med ett icke obetydlist antal resande från lemdsorten; och man skulle hafva trott att under denna tid, om icke aktningen för folkets representanter, för den fosterländska litteraturen och för de nationella minnena, åtminstone teaterkassans in-!