Aftonbladet – 26 november 1851, sida 1

Nu är det mig omöjligt när jag känner ci sådan lukt. Ah! Ingen anrättning smaka som fru Pihlqvists, det är säkertis Gumman var förtjust och jag gjorde verk ligen mitt aldrabästa. Likväl ber jag läsaren och ännu mer läsarinnan, icke fatta allt fö öfverdrifna begrepp om min gourmandise som, sannfärdeligen taladt, rättade sig mer efter andras smak än min egen, ty der ma önskade jag skulle äta, åt jag förtvifladt, äf ven om det icke smakade så synnerligen väl och der det åter gick mycket fint till, elle såg litet nogräknadt ut, rörde jag knappas vid maten. Hvad gör och lider man icke fö! att behaga här i verlden, sedan man förvärf. vat mer vett och förstånd än jag egde ni jag som student gästade den gamla snålc mamsellen och hennes bror uppe i Norrland? Andtligen sutto min värdinna och jag, säkre för alla afbrott, inbegripna i ett förtroligt samtal, hvarunder jag omständligt och troget berättade — allt hvad läsaren redan känner a och om mina Två Syskon. Fy! sade rådmanskan när jag slutat; de var otäcka historier, min doktor; sådana vil jag aldrig höra mer. Det är så ledsamt at få veta bara dåligheter om menniskor., (I parenthes sagdt fruktar jag läsarens omdöme utfaller ännu strängare.) Jag håller med deromp, sade jag; men Gud nås, i verkligheten hör man sällan annat. Ja, hvarför det? För det att vi alla äro uslingar, som heldre leta upp det onda än det goda hos våra likar., ifrade gumman. Jag säger än en gång, min doktor, att sådant bör han inte berätta.s ;Men efter det nu är gjordt, min goda rådmanskan, inföll jag, (läsaren behagar anmärka att jag ingenting lofvade), så — måste vi tala ännu mer derom.n