Aftonbladet – 25 november 1851, sida 1

fr de Thorigny: Tuilat mig att få tala tll slut. Jag talade om den orättvisa soma blifvit begången, men som aldrig legat i upphofsmännens afsigt; och jag sätter mig i deras ställning, som blifvit beröfvade sin rättigher och hvilka banna anse sig hafva lidit orättvisa genom denna lag. (Långvarigt afbrott.) g g. (Långvarigt af Röst från venstern: Hr president, upprätthå ordning och tystnad! P upprätthåll Ordföranden: Man afbryter från båda sidor. På venstra sidan: Nej, nej! Röst från högra sidan: Hvarföre skulle dessa herrar afbryta en talare, som går deras egna ärender? Hr de Thorigny: Det är en tanke af rättvisa, som förestafvat ifrågavarande proposition. Det är en ordvingens tanke, uteslutande en ordningens tanke! (Sorl.) Tron icke, mine herrar, att denna proposition är något uttryck af en.tom skräck, att den är en eftergifvenhet för notet, att det är en handling af.svaghet! (Oh, oh!) i En betydlig del af valmännen hafva oriättvisligen blifvit uteslutna. Tron j att det hat, som en sådan åtgärd kunnat uppväclka hos dessa menniskor . . . (Afbrott. Nog, nogg! Oh!) Röst från högern: Det är ju rädslzans uttryck?! Andra röster: Och ni säger att det icke är någon handling af svaghet! På venstern: Låt oss då höra! Hr de Thorigny: Mina herrar, det är ganska ledsamt att så här blifva afbruten vid hvarje ord! Röster från venstern: Det är sannt! Sedan inrikesministern ytterligare talat en stund, höjdes talrika rop på omröstning. Efter talets slut följde en liflig rörelse. Firr Chegaray och Michel (de Bourges) mötas i tribunen. Hr Chegaray afstod ordet ät venstra sidans talare. Efter en fjerdedels timmas uppehåll, uppträder hr Michel (de Bourges) och yttrar: Inrikesministern har ur två synpunkter försvarat regeringens proposition: den ena är synpunkten af nödig emghet mellan de båda statsmakterna; den andra är synpunkten af de möjliga faror, som lagen af den 31 Maj kan åstadkomma, Jag hade önskat att man i en så vigtig fråga höjt sig till en högre ståndpunkt. Municipalutskottets förslag grundar tsig, liksom förslaget af den 31 Maj, på 3 års bosättning inom en kommun. Men det är stor olikbet mellan den politiska och den municipala valkompetensen. Grundlagen stadgar att municipalvalmännen skola vara bosatta inom kantonen; men för de politiska valmännen äskas intet dylikt vilkor. Man har i en demokratisk republik icke rätt att yrka, det en valman skall vara bosatt, för att få välja deputerade, ty de deputerade representera hela Frankrike och kunna väljas af alla fransmän. Lagen af den 31 Maj verkliggör icke den allmänna vilrätten, 5 Dasvik dee Äran BB månarer MH Mars 1849, är en för lång termin. sho. Det är ju den allmänna rösträtten, som utsett den konstituerande församlingen,som utsett Louis Napoleon Bonaparte, hviken ju ända till i går var eder man. Röst från högra sidan: Och sedan i går afton eder man! Hr Michel de Bourges: Då den verkställande maktens chef föreslår åtgärder, som jag anser strida mot friheten, så bekämpar iag dem; och tvertom, då han föreslår frisinnade åtgärder. (Bifall på venstern,) Då man uppsatte lagen af den 31 Maj, var man långt ifrån att förutse, att den skulle utesluta 3 millioner medborgare; man hade beräknat på sin höjd 5 å 600.000. Februari-revolutionen får icke våldföras. Hvad den gifvit kan icke gå förloradt. Om dem som bekämpa den skall snart aldrig mera bli fråga. Till och med om anhängarne utaf lagen af den 31 Maj hade rätt i princi-Ipen, skulle de dock nödgas gifva vika för folkets känsla, liksom man gjorde är 1831 i afseende på pärskapsfrågan, och liksom frihetens grundlagar i Förenta Staterna nödgats -Igöra i slaffrågan. ee Antagen att de uteslutna valmännen år 1852 skulle infisna sig utanför vallokalernas dörrar och ropa: Vi vilja rösta!, Antagen att de, beväpnade med sjelfva presidentens budskap äfvensom med de tal, i hvilka j erkännen nödvändigheten af en för-ländring i vallagen af den 31 Maj, yrka att få deltaga i omröstningen; tron j att nationalgarjdena, som bevaka val-urnorna, då skulle baf-Iva kraft att drifva dem tillbaka. Man säger — jag vet det — att Jamdet skall räddas genom armeen; om så vore, :skulle jag beklaga mitt land! Ty om det räddande svärdet är en Cromwell, så få vi en protector; är det en munk, så få vi en Henrik V3 är -Idet en Napoleon af den 18 Brumaire, så få nlvi ett kejsardöme; och om det är en Galba, -lOtho eller Vitellius, så få vi ett ronerskt kej-sardöme i förfall! (Handklappninga på venstra sidan.) rr) Justitieministern Daviel gjorde nu ett nästan nfåfängt försök att tala under det larm och de skrattsalvor, med hvilka han möttes. Endast ålmed möda kunde man förnimma följande ord: n Hr Michel (de Bourges) frågar, hur det nskulle gå, om valmännen skulle, med presidentens budskap i handen, framtränga till valnlurnorna för att nedlägga sinaröster. De uppttlroriske äro de som sätta sig emot lagens verkställande. (Sorl. Skratt.) General Bedeau från sin plats: Jag begör att få säga ett ord. j Er Daviel. Alla erkänna att någonting måerlste göras. Vi äro i vissa afseenden ense med volmajoriteten ; i andra, med minoriteten. (Långvarig munterhet.) År 1850 ansåg:en j lagen ilnödvändig; budskapet yrkar, att om ) nu arn-sen lagen olämplig ..(Skratt oc:h ironiska handklappningar på högra sidan.) ij er Hr Lucien Murat stiger fram tilll tribunen letloch interpellerar ministern. (Nyra ironiska d-handklappningar.) Sessionen upphäfves för en stuncd. Tumulsetet fortfar. len! En röst. Fortsättning i morgon! oHr Doviel söker åter att tala midt unde auscandet — Fan vttrar bland annat: