Aftonbladet – 24 november 1851, sida 1

Han säg åt ömse sidor; ty i alla fönste presenterade sig näsor och hufvuden. Fi okänd vagn, till på köpet modern och kör af en betjent i livr — det var nemligen au ditörn som bestod både åkdon och resa -— väcker bestämdt alltid uppståndelse i aflägsi. småstäder, helst när kokarder stråla från vag nens Inre. Ah fy! svarade jag, så förnärmande mo de öfriga stadsdamerna, att det sedan ångrade mig; tror du rådmanskan Pihlqvist vara er vanlig nyfiken toka. Der, i portgången; hor vänder inte: hufvudet hit en gång ... ack, den älskvärda gumman! ... Håll, ropade jag i detsamma åt betjenten och hoppade öfver vagnsdörren ned på gatan, skuffade laxsäljaren åt sidan och föll den häpna gumman om halsen. Min goda, goda fru Pihlqvistt Hjertandes ... hjertandes ... så säg jag då aldrig maken! ... Min egen doktort Gud signen så visst! ... Välkommen, välkommen ! ... Hör på, han medlaxen! Tjuguåtta skilling marken är då alldeles för mycket! ... men efter jag fick så rart och oväntadt främmande, skall han få trettiotvå . ,. gå in iköket och vänta! ... Nå, jag säger, jag sä ger! ... Men-den herrn, som sitter i vagnen, hvart ska han ta vägen?, Hit, min aldrararaste rådmanska! Min vän. auditör Stålbrand, har enkom rest hit för at Jå göra rådmanskans bekantskap., hk Wilhelm hoppade ur och helsade, stadig oci. belefvadt, som det anstod en bildad främling. Mycket välkommen, herr auditör! ... om det också inte förhåller sig så, som den här stollen säger ... jag anser i alla fall väns vänner som mina. Kommen in, jag ber! ... Nej, nej, krusa inte. Doktorn känner nog vägen han! Gå på, så ä ni snälla!, Vi gjorde som gumman. bad, medan hon dröjde. för att-anvisa.rum åt vagn och saker. Nå, -hvad tycktedu om första anblicken, frågade jag, ;hvarpå somliga menniskor-grunda hela sitt omdöme?s Mycketi avarade han, ndet är någonting