Aftonbladet – 22 november 1851, sida 2

Ris du vieux sidele qu! passe, Chante Pamour å voix basse Et tout haut la liberte! Chante la sainte Italie! La Pologne ensevelie, Naples, quun sang pur rougit, La Hongrie agonisante... O tyrans! le peuple chante Comme le lion rugit! Se här öfversättningen: Ja, Konst! Du äran är oeh fröjden! I stormen blixtrar du frän höjden: Ett himmelskt sken från pol till pol. Du är det verldsljus, stora, sanna Som strälar uppä folkets panna Likt på Allfaders himlens sol. Magnetiskt genom menskobrösten Du gär, den gudasända rösten, Och ljuder ifiän stad till land; Du är den säng, som gamla, unga, Som man till qvinna höres sjunga; Hvars toner gä från strand till strand. Du menskotankan är, som strider Mot väldet, då det bojor smider. Hur mildt eröfringar du gjort! All verlden hylle dig! emedan Du först gör folket fritt, och sedan Gör du det fria folket stort! O! Frankrike, du segerrika Stäm upp din fredssäng och tillika, Se hoppfullt nu till himlen opp! Ja, franska folk, du broderkära, Sjung gladt, sjung djupt. Stor blef din ära. Din stämma är all jordens hopp. Då dagen randas, sjung den sängen; Sjung gladt ännu vid solnedgängen; Vet, glädjen, arbeiet är deu! Le åt de fordna seklers villa; Och sjung om kärlek tyst och stilla, Men högt du sjunge, friheten! Besjung Italiens helga lunder; Det Polen som man lät gä under; Neapels rena blod; och bryt De fjettrar Ungern fängsla äter. Tyranner! folkens säng den läter Kring jorden, som ett lejonryt. Kongliga Teatern. I onsdags och i går har Mozarts Figaro gifvits, till stor glädje, såsom man kan antaga, ej blott för artister och konstkännare, utan för alla, som ega sinne för musikalisk skönhet i dess ädlaste form. Man vet att operan under sistl. säsong gafs så vårdadt, som omständigheterna möjligen tilläto; man hade grundade anspråk på detsamma äfven nu, på vidtagandet af möjliga förbättringar i uppsättningen och på icke-vidtagandet af möjliga försämringar. Då man skärskådar onsdagsrepresentationen, så låta i förstnämnde hänseende enskilda lyckade partier ej misskänna sig, hvilka alltid mottogos med mycken uppmärksamhet och bifall; men i utförandet öfverhufvud (och synnerligast i första akten) förspordes en viss lämhet, en genomförd prosaisk stämning, som aldrig förfelar sin verkan, ej ens på de mest entusiastiska åhörare, samt icke kan framdra3as och näpsas i enskildheter, emedan den smyger genom det hela. . Denna musikaliska sirocco är konsteffektens största fiende, emedan den förstör den mystiska rapport, som bör råda mellan konstnären och åhöraren, samt från blicken bortrycker det lätta flor, som döljer den nakna verkligheten och låter gestalerna genomskimra i en högre, förklarad dager — emedan, med ett ord, illusionen försvinner. Den menliga verkan häraf understöddes af en märkbar brist på denna finare ensemble, som endast kan vinnas genom fliigt och noggrannt repeterande, hvilket påtagligen nu ej egt rum. Af ännu menligare inlytande än denna uraktlåtenhet var det nog hastiga tempot i åtskilliga nummer (t. ex. de re första) och synnerligast det ej sällan föga vårdade ackompagnementet, som ofta saknade ytmisk hållning och finare nyansering. Detta var ock fallet med ouvertyren, i hvilken flera olåsinstrumentpartier gingo förlorade. Det ser it, som om Mozarts verk denna gång ej beraktats som något väsendtligt, utan blott såsom en repertoirfyllnad till dess något nytt runnit bli färdigt. Så fattade ej publiken sasen: den var första gången ganska talrik och ljde med oafiåtlig uppmärksamhet hvarje moment af operan. Gärdagsrepresentationen, ehuru föga besökt, uföll i flera fall lyckligare: den prosaiska dimnan hade skingrat sig, orkestern iakttog i örsta akten mera sansade tempi samt ett nåsot mera vårdadt ackompagnementssätt, och verkan deraf på sångarne uteblef ej. Dock närktes vid flera tillfällen följderna af den tillräckliga repetitionen, såsom ojemnheter i nsemblen, bortglömda fermater, i otid anpragte tempi rubati o. s. v.; detta förspordes synnerhet uti andra aktens final, hvaremot extetten i tredje akten lyckades ganska vil. Om vi öfvergå till enskildheter, bör i förta rummet m:ll Berwald (Susanna) nämnas, åsom äfven nu utmärkande sig genom den nest vårdade sång, genom den sorgfälligaste ippmärksamhet på hvarje moment af såväl pelsom sångpartiet. De båda arierna inringade henne isynnerhet ett allmänt och förjent bifall; skada blott att hon förändrar slutrasen i sin första aria, hvilket stör dess koneqvens och upplöser i tomhet dess oefterI. ärmliga naivetet. Äfven är fermaten i hen-. es sista aria nog lång och, enligt vår åsigt, Is cke rätt anbragt; deremot bör erkännas, attjg t s len störande sextprogression, som förr tillagts duetten med mill Michal, numera bortftalit. — M:ll Michal gaf; synnerligast vid går-.t agsrepresentationen, sitt parti med samma e dla uttryck, samma sanning, som redan förut! r örvärfvat henne så stort bifall i grefvinnans!c arti. Vi vilja blott tillstyrka henne att ei!l