Aftonbladet – 22 november 1851, sida 2

M., som i onsdags uppträdde första gången denna höst, mottogs vid detta tillfälle med stor acklamation samt erhöll ett par buketter. — Äfven hr Walin bör nämnas med allt lof. ord och utan tvifvel är han den bästa Almaviva vi haft. Duetten med m:ll Berwald måste vid båda representationerna gifvas da Capo, och äfven terzetten i andra akten förtjenar serskildt nämnas. I andra akttens final bjuder hr W. sina egna bundstörvrandter tystnad, ehuru han tvärtom borde vändla sig till motpartiet, som med hvarjehanda speglosor mottager sina inträdande antagoniister. — Figaro gifves af hr Lundbergh med em naturlig liflighet, som måste skyla mycket, och till en del äfven gör det, såsom uti arian i sista akten. — Fru Strandberg, som förut gifvit Cherubino på ett lofvande sätt, har ej hållit sina löften. Klenast utföll cavatinan i första akten, serdeles vid första representationen. Detvore skada, om fru S. skulle stadna eller återgå på den nyligen och ej utan framgång beträdda banan; vi vilja hoppas bättre af framtiden och föreslå för ögonblicket rollkens dublerande genom m:ll Fundin. — Basillios toll är hos hr Strandberg i goda händer, (ehuru han ej är buffasångare. Hans vackra röst tar sig ypperligt ut i ensemblerna, och den förträffliga arian tycks ständigt väcka mera intresse. — Hr Uddman är synnerligast i talrollen en ganska god Bartolo, ehuru visserligen ej rätt tillfredsställande i sin aria, som fordrar en utmärkt buffo. — Fru Bock (Mircellina) spelar serdeles väl, och uträttar i singväg mera än hvad man af henne kan forda, fastän detta visserligen ej kan befinnas tilräckligt. — Om m:ll Fundin (Barbarina) sant hr Wennbom (Antonio) är endast godt att säga. Hvad förbättringarne vidkommer, så syfta vi här på den väsendtligaste, neml. den talade dialogens utbytande mott den reciterade, hvilket står att Hoppas af framtiden. Uti hvarje opera, hvari det musikaliska elementet ingår som en hufvudsak (v tala nu ej om vådevillen och den komiska oeretten), är den talade dialogen i högsta grad störande. Ty väl kan fantasien försätta sig uti en poetisk verld, hvari talet höjer sig till sång, ordet förmäler sig med tonen, men omöjligen uti någon, der i ett samspråk den ena meningen sjunges, den andra talas, och man förundrar sig lika mycket, när en person afbryter sitt tal för att sjunga, som när han afbryter sin sång för att tala. Att TroHflöjten, och sEnleveringen hafva taldialog, berodde på omständigheter, dem Mozart ej förmådde ändra; Figaros dialog är deremot af Mozart sjelf komponerad i reecitativform, och den ypperligaste exekution förrmår aldrig fylla de luckor, som till största skiada för effekten uppstå genom recitativets utteslutande. Sålunda förfela nästan alla de korta numren i första akten (och äfven flera i de följande) sin verkan, oaktadt sitt höga konstvärde: de förflyga för hastigt, emedan det musikaliska sambandet mellan dem felas, och åhöraren hinner knappast försätta sig iden musikaliska situationen, förrän han åter slungas utpå den hvardagliga prosans område. Samma förhållande eger rum med sångarem. Ett och annat nummer faller derigenom till och med i det löjliga, t. ex. Barbarinas cavatiina i 4:de akten, som ej ens är afslutad, utan stadnar på dominanten, o. s. v. Recitativets införande är här sålunda ej en sak, som beror på olika åsigter, utan en oeftergiflig nödvändighet, och skulle, under förutsättande atfen god öfversättning och ett noggrannt mmorerande, säkert fullkomligt motsvara sitt syfte. I afseende på försämringarse har vid onsdagsrepresentationen deraf ingenting försports, men i går återtogs det försummade, hvilket inträffade i tredje aktens final. Vid detta final eger ett serslkildt förhållande rum: det är nemligen endast här, som Mozart haft tillfälle att skildra det spanskt nationella. De grefliga personerna träda bär i bakgrunden, emedan bröllopsfestens hufvidpersoner tillhöra en lägre klass, och foklifvet med sin enkla, men uttrycksfulla prägelinträder. Denna karakteristik röjes redan i der inledande kör ren, utvecklar sig bestämdare i den originella brudmarschen, och framträder fullt utbildad i den romantiskt sköna fandangon, en vemodig efterklang från Alhambras ridderliga fester. En enkel och hjertlig sång af landtfolket, hvilken äfven föregått fandangon och med sin gladare firg utgör en herrlig kontrast mot denna, bildar slutet. Öfver det hela hvilar en poesi af onämnbar skärhet, hvartill man uti operans öfriga delar i dema färg ej fumer något motstycke. Det lärer säga sig sjelft, tt icke en not här kan tilläggas eller borttgas utan att en vandalism begås, hvilket likvä ej hindrade att man vid gårdagsrepresentatioren inlade melan fandangon och slutsången en modern ballettpjes, lika bullrande, som platt och trivial, Man föreställer sig lätt den missklang, som härigenom uppstod och i grund sönderslet der fina tonväfnad, hvarpå mästaren nedlagt så mycken konst och snille; ett bedröfligt kaos var allt hvad som återstod. Man kar erna anklaga teaterstyrelsem för itgärd, emedan något studiuia af det mo ska partiturets mysterier cj til ss ålig sanden; men sf kapellmästaren kunde man ordra detta, och blott med ledsnad kan man e en konstnär med hr Foronis talent mot vättre vetande låna sig till verkställandet af n så grof barbarism; blott med ledsnad finer man ock, hvilka begrepp han ådagalägger mm den aktning, som isynnerhet hvarje tonkonstnär är skyldig de efterlemnade skapel serna af det största musikaliska snille verlden kådat. Det är ej troligt, att Figarcos bröllop i sitt