Aftonbladet – 20 november 1851, sida 3

tingen genom undervisning i hemmet, eller, såsom Th. Rudensköld: föreslagit, genom rotskolor, som är en slags hemläsning, skiljd från folkskolan, då skulie, såsom sagdt är. denna kunna blifva en skola för meddelande af allmänt bildande medborgerliga kunskaper. Skötta af skickliga lärare och understödda at ett nitiskt presterskap skulle folkskolorna då lätteligen på ett parårs tid bibringa barn, med någon fallenhet, de kunskaper och kunskapsmått, som med folkskolornas inrättande afsågs, nemligen: skrifning och stafning af modersmålet, de första grunderna i räkning ). något sammandrag af fäderneslandets historia och geografi, samt de första grunderna i naturkunnighet. Detta kan medhinnas på två år med barn, som ej äro alltför unga, och hvilkas förståndskrafter ej blifvit förslöade genom utanlexläsning. Jemnför man dermed det förhållande, som egerrum i verkligheten, hvartill hr Ekendals bok är en förträfflig ledning, så uppmanas man att med allvar betänka denna vigtiga nationalangelägenhet, rörande hvilken hr E. anför följände ord af Luther: I hela kristenheten gifves icke någon större skada än att försumma barnen. Vill man åter upphjelpa kristenheten, så måste man i sanning börja på barnen, såsoml: skedde i förra tider; ty de äro en kostlig. evig skatt, hvilken oss af Gud är anbefalld) att bevara; de äro de kyrkor, altaren, testamenten, förmögenheter i guld och gods, hvilka vi lemna efter oss, och hvilka äfven skola lysa för oss i döden, när det kommer dertill. Det är ett stort ämne, som vi hafva att behandla, i hvars många detaljer det dock ej ir möjligt att här ingå. Endast i afseende äå den af hr E. vidrörda åsigten, om slöjdoch trädgårds-skolors förening med folkskolorna, kunna vi ej underlåta att uttala den tanken, att en sådan förening är-lika nyttig och nödvändig, som verkställbar. Vid primärskolorna — ett bättre namn än folkskolor, hvilket antyder det falska föreställningssättet, att lessa skolor ej skulle kunna begagnas af alla samhällsklassers barn — borde alltid tillfälle finnas till både kroppsoch själs-utbildning. Först vid den högre undervisningen må er utgrening begynna af slöjdskolan och lärdomsskolan, hvar och en sedermera med sina förgreningar, efter de olika detaljerna af yrken och kunskapsämnen. Det är en olycka, att man vid organisationen af skolor, likasom at andra samhällsinrättningar, mera rättat sig efter fördomar och onaturliga klassifikationer i samhället, än efter den för alla gemensamma menskliga naturen. Enligt denna är det barn, hvars föräldrar befinna sig i förmögna omständigheter, lika mycket i behof af kroppsutveckling som ett den lägre samhällsklassens barn, och det sednare lika mycket i behof af själsutveckling som det förra. För alla samhällsklasser bör derföre den första undervisningen vara gemensam och omfatta såväl sinnets och känslans, karakterens och viljans förädling, som förståndets riktande med begrepp och kunskaper, såsom ock kroppens härdande genom praktiskt nyttiga öfningar och arbete. Endast på detta sätt kan en harmonisk, till själens och kroppens helsa ledande utveckling förberedas och befordras. En annan rätt märklig omständighet, hvarpå hr E. fästat uppmärksamheten, är den, att de examinerade och af församlingarne aflönade ordinarie skollärarne ej sällan stå, i afseende å förmåga att verka för barnaundervisningen, långt efter dessa af sig sjelf bildade lärare och lärarinnor, hvilka man ofta finner på landsbyggden. Det är än gamla soldater, än fattighusgubbar, än qvinnor, som med barnaundervisning bereda sig en knapp förtjenst till den, som deras andra sysselsättningar kunna bereda. Förf. nämner i detta afseende, huru, enligt prof. Bergfalks och mag. Siljeströms uppgifter, det finnes stater i Amerika, hvarest 74 af folkskollärarecorpsen utgöras af fruntimmer. Detta ämne är högst intressant. Hr E:s erfarenhet gifver ett kraftigt stöd åt de åsigter vi för vår del å priori hyst i denna fråga, nemligen att hela detta examensväsen af folkskollärare, med förslagsuppsättningar och utnämningar till ordinarie skollarareplatser, mera skadar än gagnar. Ehuru vågad en sådan tanke synes, voro vi färdiga att påstå, att äfven folkundervisningen skulle ordna och utveckla sig långt bättre än nu, om detta finge ske med full frihet. Hr E. yttrar några förträffliga åsigter i detta fall, hvarom vi hänvisa till hans skrift. Den samma frihet, som här sannolikt vore den nyttigaste, borde äfven få råda i afseende å de kyrkliga förhållandena. Amerika företer äfven härutinnan stora, begrundansvärda exempel på hvad friheten kan uträtta. Men äfven detta är ett ämne för sig, i hvilket vi här ej kunna fördjupa oss. Hr Ekendals lilla skrift gifver alitså många ämnen till begrundning och eftertanka, hvarföre det vore önskligt, att hvar och en, som intresserar sig för folkundervisningen, toge de af densamma. Det vore af en oberäknelig nytta, om flera dylika skrifter kunde utkomIma, af män, som till sina inspektionsresor mera manades af inre drift, än af yttre påbud. Vi måste i detta hänseende ännu en gång -— Ar mm jöm AA MM MM: NM Fe Fet IA VD LI ) Hr E. nämner att allmogens barn äro mera begifna på att räkna, än skrifva. Vi hafva haft en annan erfarenhet. och sett vnelingar. som endast