Aftonbladet – 19 november 1851, sida 1

stigt förklarat den techniska kommitteen fö öfverflödig, och åter förskansat sig bakom be sluten i Dresden. På Förbundsdagen i Frank. furt kan ingenting ofördelaktigt vidtagas fö Preussen, så länge detta icke der uppofira tullföreningen, på samma sätt som det förlidet år i Berlin uppoffrade unionen och furste. kollegiet. Men om Preussen fortfar att bärs j släpet åt Österrikes politik, gynna junkerskapet, som öfverallt är österrikiskt, och vara reaktionens förtropp, så ser det kinkigt u huru det skulle i längden kunna värja sin han: .Idelspolitik emot en öfverraskning. Hvad Öster. Trike vill och hoppas, det vet snart sagdt hvar barn; att förstå det fordras ingen diplomatisl skarpsynthet. Preussen har försmått att, mec tyska folket och genom tyska folket, stå främst: nu har man i ett helt år sett Österrike med orubblig följdriktighet sträfva att ställa uppkomlingen tillbaka på den plats, der han stod innan Fredrik II:s snille segerrikt höjde den till Österrikes medtäflare och en ibland Europas stor-makter. Men det gifves till och med diplomater, som tro att Preussen endas på sina undersåtares bekostnad förmår upprätthålla sin tillkonstlade storhet såsom stormakt; att det blott såsom militärstat, och Igenom ständigt uppbjudande af alla kraftei och medel, kan qvarstanna i de öfriga stormakternas led; och att när en sådan ande. som Fredrik den Store, icke är till hands at leda det, skall det alltid komma att följa någon annau stormakts utstakning och aldrig hinna till någon sjelfständig politik. Efte dessa diplomatiska äsigter anses det bättre att Preussen frivilligt nedgår till en makt af andra ordningen, afstår ifrån fåfängan att vilja hjelpa till med ledningen af Europas öden. och i stället sörjer bättre för sig sjelf. Preussen — så lyder denna statslära vidare — är i sig sjelf så stort och mäktigt, att alla stormakter måste fria till dess vänskap, och att det vid alla strider kan kasta sitt svärd i vågskålen. Utan att vara stormakt, skulle det blifva firadt från alla håll, i stället för att det nu hotas från alla, och nödgas, för upprätthållelsen af sina stormaktsanspråk, uttöma sina tillgångar på en omåttligt talrik krigshär och allt annat slöseri, som en stormakt icke kan undvika. Dessa åsigter, som helt nyligen blifvit omständligt utvecklade i statsskrifter, hafva många skäl för sig; och visst är åtminstone att Preussen, med sina vidt spridda och osammanhängande besittningar, mellan Niemen och Rhen, icke kan bestå sådant det nu befinnes. Antingen måste den tillkonstlade stormakten förvandlas till en verklig, eller ock, och om den icke frivilligt stiger ett trappsteg lägre ned, skall första missöde truga det derhän. Omringadt af mäktiga grannar, har det Polens öde till framtidsutsigt. Österrike har icke glömt sin förlust af Schlesien; Rysslands mest trånande önskningar på fasta landet gälla Weichselmynningarne och besittningen af denna ström; Frankrike betraktar alltjemnt Rhen som sin östra gräns. Preussens storhet och framtid står endast att betrygga genom Preussens förening med Tyskland, genom fulländningen af Fredrik II:s verk i spetsen för tyska folket, och genom en djerf, revolutionär statskonst, som gör Preussen till Tyskland, eller — hvad som kommer på ett ut — Tyskland till Preussen, — År 1848 hade sådant kunnat ske; en Fredrik den Store skulle då i spetsen för Preussen hafva förstått sin tid och sitt problem, och icke darrat för revolutionen. I stället har man endast bekämpat denna, användt allt att qväfva den och står nu åter, såsom Österrikes och Rysslands bundsförvandt, i spetsen för en preussisk polisstat, öfvergifven af tyska folkets sympathier, men vanmäktig ändå att på östertikiskt ryskt vis återställa enväldet, I Nordtyskland och framförallt i Preussen befinner sig likväl folkbildningen på en , helt annan punkt än i Sydtyskland och Österrike. Sedan Fredrik II:s tid har mycket gjorts för detta ändamål, och vidare tillkommer nordens protestantiska anda, som i ett århundrade utvecklat. sig vid skolor och universiteter, och omhägnats af Kant, Fichte, Hegel och andra filosofiska snillen. Fredrik Wilhelm II:s stat hade behof af vetenskapen, konsten och folkets hela intelligens och kraft, ikampen emot Napoleon; statsmän, sådana som Stein och Hardenberg arbetade på att uppresa det nya Preussen på demokratisk grund, och sjelfva den embetsmannastat, som häraf alstrades, var en afgjord motståndare så väl mot enväldet som junkerskapet. I Österrike har folket aldrig nått samma betydelse; makten har lika litet som den katolska kyrkan gynnat vetenskaperna och läroverken; embetsmännen hafva förblifvit inskränkta i vetande så väl som sjelfständighet; Thuguts och Stadions politik var densamma som Moetternichs: att hålla folket — eller den blandade massa af olika stammar, som bilda österrikiska väldet — så fjerran som möjligt ifrån insigter, vetande och upplysning, oeh att genom förskräckande straff tukta hvar och en, som var nog oförsigtig att skaka på kedjorna eller söka skingra mörkret. Revolutionen år 1848 blef i Österrike en revolution för de särskilda fotken, hvilka ville eröfra sin nationalitet,: tillika med friheten. Italienare, Ungrare, Polackar och Böhmare ville bilda egna stater; men det revolutionära tyska Wien fröjdade sig när Italienarne qvästes, och största delen tog högst onådigt att Ungrarne ville affalla och splittra monarkien. Österrike är reaktionen nu mera fullfärdig, bland blod och lik. Sabelväldet råder i Ungern, Italien, Galizien och Böhmen likasom i Wien, hvilken hufvudstad, så väl som de flesta större städer inom kejsarriket, ännu befinnes i belägringstillstånd, hvilket väl icke så snart kan upphöra. Wiens vallar äro späckade, med kanoner, med gapen äro vända mot förstäderna; en armå bevakar sjelfva staden och. understödes af en annan här, bestående af; spioner; krigsrätter fälla, vecka ut och vecka in, dem som låtit något ogillande ord undfalla sig eller som blott. blifvit angifna derpe Dh VR WP