Aftonbladet – 17 november 1851, sida 3

mn Tala, talalx Nå vällp — sade han slutligen —adu bealler det och jag lyder; men kom ihåg, att ag ännu i sista stund ber dig besinna ... Fort, Claes! . . . Jag skall besinna mig sedan ... Nu vill jag blott lära känna, hvem ag tillhör... ty jag får ju tro, att du ingening söker dölja... att du skall vara fullkomigt uppriktig? Ryttmästaren suckade. Vill du också förlåta mig allt hvad du får röra ? Har jag ej sjelf bedt dig? — återtog Theese — ,bedt dig att säga mig allt... tala lerför utan tvekan. Så mycken försyn egde dock ryttmästaren, utt han icke för den arma Therese upprullade rela den tafla af förförelser och lättsinne som han kunnat göra, om han börjat från Sebastians tidigaste ungdom. Förmodligen tyckte han sjelf, att de sednare årens äfventyr voro mer än tillräckliga, oeh lade i breda, raska drag den ena skuggan bredvid den andra, ills de samfäldt utgjorde en grund, på hvilken omsider den sista bilden framträdde med allj den hemska tydlighet, som ändamålet kräfde. Hade lagmau Stålbrant känt den händelse han nu berättade, skulle kammarjunkaren otvifvelaktigt aldrig blifvit deras svärson, men dels omtalas dylikt, när det gäller obemärkta offer, långt mindre än det verkligen borde ske, dels hade hela intrigen bedrifvits så hemlighetsfullt som möjligt, och ehuru lagmannens första obenägenhet för giftermålet visserligen härledde sig från rykten om kammarjunkarens lättsinne, var dock intet bland dem af så upprörande beskaffenhet, att det icke kunnat försonas och ursäktas, enligt menniskors i allmänhet förderfvade seder och begrepp. Dessutom tyckte sig gubben finna en motvigt i den unge mannens öf