Aftonbladet – 17 november 1851, sida 2

hade han ej kunnat återhålla ett utbrott af sir ovilja, shvilket oerhördt, afskyvärdt lättsinne! Tror du det gör ondt, hviskade Therese och tryckte handen mot hjertat, ondt här! Min arma, älskade syster! ... Jag eger ty värr, inga ord att längre urskulda ett så dant uppförande... allt hvad jag kan gör är att dela din smärta. O, den är grymt bitter!v Ja... ja! hvem skulle ej inse det?... Om jag ändå visste något medel att trösta dig... Hör, Therese, skulle du vilja att jag i ögonblicket for ut till Sebastian och bac honomn . .. För Guds skull, nej! . . . tänk ej på sådant! Heldre lida allt än en dylik förödmjukelse. Men det är ju förskräckligt... kunna låt: uppehålla sig på ett värdshus af lättsinnig stallbröder, när man efter mer än tre veckors skilsmessa ändtligen hunnit en sjuk, ung och älskande hustru så nära! ... Och ändå vilja påstå att man tillber denn: hustru, Claös! ,Tala ej derom! ... och likväl... har jag verkeligen trott att han gjort det, Therese trott att kärleken till dig skulle kunna stadge och omvända honom ... Gifve Gud jag änm fått behålla detta hopp!2 Ack, han har aldrig älskat mig!... V hade ju knappt varit gifta några veckor för än jag märkte kallsinnighet... och nu.. nu mäste du sjelf medge att hela hans kärlel består i några meningslösa ord., Den otacksamme! . . . och du . . . som änd: alltid älskar honom lika högt! ... — rJag vet icke, Claös,, sade Therese i de hon lutade sitt hufvud mot ryttmästarens axel jag vill... jag vågar knappt i denna stunt undersöka mitt hjerta.n ,Hvarför icke, dyrå Therese?, Den ömm bredren drog henne med häftighetoch värm