Aftonbladet – 17 november 1851, sida 2

som kammarjunkarens nyss anlände betjent hade öfverbringat från sin herre. xStore Gud! utropade hon, bleknande och betagen af ängest och förskräckelse, han är sjuk... han kan ej återkommalas Åh jo, hennes nådp, inföll leende jungfru Marie, som icke ännu hunnit lemna rummet, det är alls inte så farligt; kammarjunkaren har bara stannat på Hagalund, der han träffade några bekanta, och kommer så fort de släppa honom. Therese blef vid denna underrättelse om möjligt ännu blekare, och vinkade åt Marie att gå. Utan att yttra ett ord bröt hon brefvet, läste och räckte det sedan stillatigande åt ryttmästaren. Innehållet var följande och skrifvet som det syntes med stor hast: Min gudomliga Therese! Jag har förgäfves satt till en hel natt på landsvägen för att kunna vara en dag tidigare framme än du, min engel, hade anledning att vänta, och drömde som bäst om öfverraskningens glädje när jag plötsligt väcktes af ett dundrande: shalt! och såg mig omringad af vid pass ett dussin muntra gastar, hvilka händelsevis befunno sig här ute vid H: galund och icke ville lita mig passera, då de kände igen hvem jag var. Jag ger endast vika för våldet och öfvermakten, du får således icke anklaga din längtande Sebastian, som jemte sin kärlek innesluter tusen kyssar, och ber dig... ah, de galningarna vilja i sin otålighet rycka ifrån mig papperet... jag får endast tillägga, att jag skickar hem Björkman med vagnen, emeJan jag sjef åker in med Elis Rutensvärd i afton.w Adieu me belle dlesse! Mon emwur å toiln ;Den ovärdige! utbrast ryttmästaren, som