Aftonbladet – 17 november 1851, sida 2

ninut. Den tid som nu inträder blir helt aniorlunda. Frukta ej,, sade Therese med en bitter uck, jag kommer ännu länge att vara inne ch — jag är säker — äfven allena! Gifve Gud du icke blef det så som du nu nenar, min dyra syster,, återtog ryttmästaen, för honom presonligen träder jag gerna ftillvaka, men icke så om man fordrar det för undras skull... min själ har fått mörka alingar.p Therese sökte bannlysa dem och försäkrade ryttmästaren både att ingenting kunde förmå henne till affall från det förtroende och den vänskap hon lofvat honom, samt att öppet tillstå sitt fasta beslut för hvem som ytterligare ville angripa deras förhållande. Tro mig, sade hon, jag skall aldrig förneka hvad mitt hjerta erkänner som oskyldigt och rätt, alltid förkasta hvad det genast säger mig vara motsatsen. Huruvida detta var fullkomligt öfverensstämmande med ryttmästarens önskan veta vi ej, ;y han svarade endast med en handtryckning och blickade på sitt ur, som visade tiden vara nne att skiljas. Redan!s suckade han, men... jag får ju komma åter i morgon... eller, hur ofta vill du vänta mig? I morgon och alla dagar... så ofta du kan, svarade Therese. Tack... min ömt älskade syster... du skall ej mer behöfva vänta förgäfves!... Kysser och omfamningar... renhet och... Två ting äro hvitar, skref en gång ett snille, en fallen storhet, hvars hemska ord man nästan kunde tro hafva utmanat ödet: xtvå ting iro hvita, .. oskyld — arsenik,.. ;Morgondagen var inne och baron Lindeldt satt, trogen sitt löfte, ånyo hos Therese vär man kom och lemnade henne ett bref,