Aftonbladet – 17 november 1851, sida 2

att i folkens broderskap ligger vissheten att n kunna motstå enväldets försök. Genom dennal d åsigt af folkens broderskap tolken j mina in-b nerligaste önskningar. . Jag träffar i er adress den försäkran, att.b mitt fäderneslands namn och förhoppningar !s äro föremål för edra välönskningar, lika myc-ls ket som andra folks namn och förhoppningar. 4 Gud välsigne er för det ordet! Och bland de folk, hvilka j uttryckligen nämnen jemte Ungern, finner jag Frankrike, Polen, Tyskland och Italien. Säkert är att hos dem stunda händelser, hvilkas förebud man redan kan vädra i luften. Hvad häribland Frankrike beträffar, äro mina tänkesätt kända; jag haruttalat dem utan förbehåll. Jag kan icke frångå dem, och tillägger blott att det är en märkvärdig företeelse i historien att finnä-denna brödrakärlek hafva intagit den fordra olyckssaliga oviljans plats emellan England och Frankrike. Franska nationen har alltid ägt ett stort inflytande på den europeiska kontinenten och sett sina tänkesätt der delade. Väl är det sannt att de förhoppningar, som Europas under förtryck suckande folk fästat vid Frankrike, icke hafva hittills blifvit förverkligade (Hör, hör); men man får ej glömma att franska folket hittills icke har sjelf uppnått hvad det hoppats (Hör, hör). Det skulle derföre vara i hög grad orättvist, om man sökte ett ämne för tillvitelser, i hvad som varit ett missöde. Detta missöde måste jag härleda från det olycksbringande tycket för centralisation, som Frankrike bibehållit under alla sina pröfningar; centralisationen, som öfverallt ledt till frihetens undertryckande och fästat frihetens borgen mera vid personligheter än vid grundsatser. När myndighetens allmakt är centrerad, det må vara hos en person eller en församling, då måste den personen vara en Washington, eller den församlingen utgöras at Washingtoner, om icke herrsklystnaden skall taga plats ij denna eenter och blifva vådlig för friheten. Men Washingtoner äro icke så tättsådda här i verlden, att man träffar dem hvar som helst, utan annan möda än att plocka dem tillsammans. (Bifall och munterhet.) Emedlertid, och lika högtidligt som jag skulle protestera mot hvarje främmande inblandning i mitt fäderneslands inre angelägenheter; lika högtidligt måste jag afvisa all misstanka för det förmätna anspråket att sjelf vilja blanda mig i något annat folks inre angelägenheter, aldraminst den stora franska nationens, som sjelf är mäktig nog att till slut med seger genomgå sina pröfningar och lidanden. Jag hyser blott den lifliga önskan och förhoppningen, att den ärofulla franska nationen måtte snart lyckas att förvandla hvad som nu är blott ett namn — republiken — till en san-l ning: att den snart måtte fullända sitt verk och på grundvalen af allmän frihet, se folkets belåtenhet rotfästad, och samhällsordningen betryggad genom denna belåtenhet. Detta kan ej misslyckas. Men när det lyckats, så hoppas jag att den stora franska nationen icke skall förgäta, att det för den är lika vigtigt som för England och Förenta Staterna, att sätta bom för enväldets begär, hvarhelst det måtte understå sig att hota folkens oberoende eller deras befogenhet att ombesörja sina egna bestyr. (Hör, hör.) Beträffande Polen, den hemska martyren, offret för den mest hädiska herrsklystnad, må det vara nog sagdt att Polen och Ungern äro grannar och hafva samma fiende. Det ges icke något folk på jorden, som äger ett närmare intresse i Polens framtid än magyarerne. Ungrarne kunna ej annat än vara tacksamma för de välönskningar j yttrat för dem på samma gång som för Tyskland. Tyskarne och vi äro fränder i lidanden, bröder i förhoppningar, och förenade genom ert och verldens deltagande, likasom i politiska sträfvanden och syften. J hafven äfven nämnt Italien; Italien, i så många hänseenden dyrbart för mitt hjerta. Jag vill ej här utbreda mig om dess I förfärliga lidanden; hvem känner dem ej? IDe äro verldsbekanta och hafva äfven inom kretsar, der man minst väntat det, föranledt ädelsinnade män till de strängaste förkastelseJomar — bevis nog att deltagandet för den lidande menskligheten ej kan i England bortblandas med partifrågor. Jag vill ej vidröra Irysligheterna i Neapel, om hvilka er egen styrelse offentligen yttrat att de innehålla fröet till en revolution; — icke om de blodsdomar Isom Radetzky låtit fälla, 3742 inom tre år, i Lombardiet; — icke om det rättmätiga hat Isom jäser i Venedig, eller om Roms outThärdliga förödmjukelse och namnlösa lidanIden. Jag ville blott säga, att en närmare öfverensstämmelse uti intressen emellan två nationer knappast är tänkbar, än den som äger rum emellan Ungern och Italien (Hör, hör). Pegges frihet och sjelfständighet hafva samma fiender; de likna två flyglar af: samma krigsbär, tågande till strids mot samma anfall; len enas seger är en förhoppning för den andra; den enas nederlag är den andras olycka. Det ena bland dessa båda folk kan icke blifva fritt och oberoende, utan att :det andra blir så äfven; och jag är förvissad att de begge allmänligen hysa samma öfvertygelse i denna punkt som jag sjelf, — och så mycket mer som det ges en lycklig tillfällighet, som måste ytterligare förstärka harmonien dem emellan, jemte deras gemensamma känslor, önskningar och förhoppningar. Jag skall antyda ) hvari denna omständighet består. Man agitestrar i några länder för vissa läror, hvilka, med , hvad skäl tillkommer icke mig att undersöka, 1 laf mången anses oförenliga med samhällsordning och trygghet för egendom. Ungern har il likväl ingenting att skaffu med dessa läror och å vill ej hafea det, af det enkla och afgörande Sö DIA I -— AA fQ AN — FFV AO (10 (PO PR mm LB hh LL aAa me