Aftonbladet – 15 november 1851, sida 2

leles för litet, min nådiga tant, Claös Lindfeldt har varit här minst tio gånger sedan Sevastian for. Tant Magdalena såg ut att vilja falla från stolen och förmådde endast framstamma ett svagt: sTherese!, Min Gud, jag tror tant blir illamående,, utbrast den unga frun med låtsad oro, phär är både luktsalt .. . och droppar. .. Låt vara! Tanten sköt ifrån sig med båda händer; det är bara förvåning... och djup chagrin . .. öfver ditt oförlåtliga comportement . .. din oerhörda djerfhet... ditt ignobla sätt att uppbära ett frejdadt namn ..ett . . . Och dock vore det önskligt,, afbröt Therese med enkel värdighet; ,att detta frejdade namn aldrig må bli värre vanäradt än af mitt poförlåtligay fel att äfven under min mans frånvaro mottaga en gift och nära anförvandt, med så hedrande och älskvärd karakter som hans svågers., Du vet ej hvad du säger, enfaldiga, oläraktiga barn, återtog den mot sin vana förifrade tanten, det ges förut vissa rykten och förhållanden . . . i alla fall borde till och med den naturliga instinkten kunna säga dig hur föga det passar sig att å la derobee mottaga en karl, vare sig hvem som helst, med undantag af din läkare, under det din man är borta och din dörr ännu stängd för dina qvinliga bekantskaper. Jag ryser för allt hvad man kan taga sig anledning att tänka och säga... blygs du ej och rodnar, min kära nitce? Jo, i sannings, svarade Therese, smen endast öfver andemeningen i tants ord, det få: jag dock tillägga. Först och främst kan det ej kallas att mottaga någon å la derobee som hela huset ser och vet af, både då han kommer och går, och sedan ... ja, hvad det öf